Lugn i Palestina

Mormor uppmanar till revolt...

Jag sitter i tornrummet på Dramaten och tänker att en dag kommer jag att berätta om när jag såg Kristina Lugns hårvilda uppenbarelse berätta om sin resa till Palestina. Det finns konstnärer och det finns legender. Kristina Lugn tillhör onekligen det sistnämnda. Det är ett par dagar före premiär och Kristina Lugn möter för första gången publiken. Hon är lite stressad inledningsvis och säger att det egentligen inte är någon föreställning och frågan är om det någonsin kommer att bli det. Hon ber oss att ställa några enkla frågor om hon skulle komma av sig, så att hon kan hitta tillbaka till vad hon skulle säga.

Sen släcks ljuset och hon sätter sig i en vit plaststol med en kelimliknande kudde i. På golvet står en porslinsskål fylld med apelsiner. Palestina? I ena hörnet står ett skrivbord med en lampa och ett block. Författarens arbetsmiljö kan man tänka?

Vi hör en psalm och Kristina Lugn förflyttar oss tillbaka till sin barndom i Tierp. Morfar var kantor och hennes egen religiositet var sträng och allvarlig. Så småningom är vi i Palestina och nu börjar hennes engagemang få det kyliga tornrummet att smälta. Det är muren och den omöjliga konflikten mellan Israel och Palestina. Hon berättar att staten Israel är lika gammal som hon själv och nu vill hon ha slut på konflikterna, för hon vill inte att hennes barnbarn ska växa upp med den här konflikten som hon har gjort. Och hon vänder sig särskilt till köttberget 40-talisterna som borde sätta fart igen. Försöka minnas hur det var en gång: Man kan påverka saker så länge man lever! Sluta vara deprimerade och gör något av era liv! Det kom verkligen från rätt käft, för om det är någon som har pillat navelludd så är det Kristina. Där med inte sagt att det har varit negativt. Hennes konstnärskap har berättat mycket om både mänskliga och kvinnliga villkor. Men nu sitter hon i den snövita plaststolen och manar till samhällsengagemang och det är vackert! Jag kan inte låta bli att fundera på om det var mötet med Palestina eller om det faktiskt är hennes nya livsroll som mormor som har framkallat det.

Hon tittar på klockan och säger att hon snart ska sluta, fast inget blev som hon hade tänkt sig. Nästa gång ska hon bara läsa innantill i sin resedagbok, så det kommer att bli annorlunda när vi kommer tillbaka. Vem vet om det är sanning eller dikt? Jag gillar det precis som det var. Hur den stora konflikten liksom filtreras genom hennes erfarenhet och blir till historier om krig, konflikter, mänskliga öden och inte minst möjligheter! Också slutar det som det började med en enkel psalm.

Scen: Tornrummet på Dramaten
Premiär: Januari 2006