Döden, döden, döden…
Så går en dag ifrån vårt liv och kommer aldrig åter… Nej, det är ingen teaterföreställning jag tänker skriva om idag, utan en tv-serie. En serie som i alla fall får mig att jubla varje söndag kväll. Jag talar om ”Six feet under" och begravningsfamiljen Fisher. Jag är inte på väg bort från teaterämnet, utan tvärtom så tänkte jag börja prata om manus och skådespeleri. I den här tv-serien finns otroliga karaktärer och ett manus som bär långt, men som växer av det intressanta skådespeleriet. Jag märker att jag numera, serien är inne på fjärde säsongen, pratar om karaktärerna som om de var goda vänner. Jag känner dem, men ändå känner jag dem inte. Det är realistiska karaktärer, om man med realism menar att människan egentligen är ostrukturerad, oväntad och omöjlig att stänga in i en färdig förpackning. Jag tycker att mycket av den moderna intressanta teatern har försökt beskriva människan på samma sätt, tänk t.ex. på Susanne Ostens föreställning ”Det allra viktigaste”. Att låta karaktärer bära på hemligheter och att låta dessa sippra ut långsamt, som en uppblåst badleksak som man ska tömma på luft; det går sakta och till slut får man gå handgripligen tillväga och lägga sig över leksaken och använda hela sin kraft… Att skapa en karaktär handlar om motståndskraft d.v.s. att teckna konturerna av en människa, premisserna för ett liv och att sedan skapa motstånd, oväntade situationer och handlingar. Då blir det som livet – alldeles förväntat oförutsägbart.
4 kommentarer:
Six feet under är något av det bästa jag sett på TV. Och karaktärerna är så skickligt teckande - David, Claire, Ruth.
Har inte njutit så mkt av en TV serie sedan Matador och Triers Riket tror jag.
Varför tar aldrig svenska serier höjd på det sättet?!
Döden, döden lever jag faktiskt med hela tiden. Den gjorde sitt intåg när jag blev förälder. DÅ började jag läsa dödsannonser med
nästan manisk frenesi. Och det har jag fortsatt med..Räknar och räknar..
hur lång tid har man kvar egentligen..rent statistiskt?
Trodde att denna medvetenhet skulle komma långt senare men den kom med ungarna faktiskt.
K.
Jag håller med dig om att insikten om dödligheten kommer med barnen. Det var då jag blev t.ex. blev flygrädd...En av anledningarna till att jag tyckte så mycket om "Hanteringen av odöda" var just att John Ayvide Lindqvist lyckades skildra den där rädslan att mista det man älskar.
Det där med varför aldrig svenska serier lyfter är en intressant fråga. Vad beror det på? Är det vilja att vara realistisk, men att man missuppfattat vad realism är?
A M
Blev så besviken när jag såg senaste avsnittet av Six feet. Och var ska jag yppa den besvikelsen om inte här...?
Utmärkande för serien har ju ändå varit den inre dramatiken - det psykologiska spelet. Yttre dramatik har förvisso inte alls saknats men fokus har inte legat där. Och så kommer ett så extremt våldsamt avsnitt (som påminner om
så många andra serier). Det är välspelat - absolut - men det känns ändå inte intressant
på samma sätt som tidigare .
Och det enorma övergreppet tar liksom udden av alla andra skeenden.
Att det är olika regissörer det vet jag - men är det också flera
manusförfattare?
Att en serie är trogen sitt "tonläge" 'är väldigt viktigt.
K
Intressant! Jag kände nämligen samma besvikelse. Jag satt i skönaste fåtöljen och blev mer och mer upprörd... Efteråt hade jag till och med svårt att somna. Ja, det är fler manusförfattare till serien, i alla fall har jag för mig det. Ett annat fel dramaturgiskt var att den här sekvensen blev alldeles för lång. Hur ska de nu gå vidare?
Skicka en kommentar
Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]
<< Startsida