SKRÄCKÖDLA
I går publicerade jag listor och idag våndas jag redan. Jag tittar på mina listor och funderar på årtalen och frågorna jag ställer mig är: Varför är de flesta bra föreställningarna från 80-talet och nästan inga från de senare åren? Det är ju reaktionärt i sig. Vad jag säger med listan är att teater var bättre förr och sämre idag. Men så är det väl inte? Nej, så är det inte. Är det så att med stigande ålder så krävs det mer för att jag ska bli imponerad; jag har sett så mycket? Eller är det mitt minne som är bedrägligt, med viss distans framstår allt i livet med ett rosa skimmer? Vad minns jag och varför minns jag just det? Vad är minnet och vad vill det mig?

Så nu kommer en aktuell lista:
Höstens bästa
1. "Köra och vända eller dit jag längtar så", regi Birgitta Egerbladh, Stockholms Stadsteater 2005
2. "Jag var en beauty", regi Paula Stenström, Teater Scenario 2005
3. "Vi är dom", koreografi Camilla Ekelöf, Orionteatern 2005

Nummer 1 är verkligen 2005 års bästa föreställning! Här möts August Strindberg och Kristina Lugn och deras texter korsbefruktar varandra. När sedan kompetenta skådespelare tar tag i texten med hjälp av både kropp och rörelse, så blir det en föreställning som verkligen säger något om vårt liv här och nu. Det här är inte William Shakespeares peakmoments, utan det är vardagens upprepningar och omtagningar, slit och släp, svårigheter att förstå och nå varandra och det enda man kan hålla i är flytvästen och matkassarna och sen ska man dessutom försöka älska varandra, som om inte att uthärda vore nog...