Februariblues

Snön vräker ner, snömodden kilar in sig mellan hjul och stänkskydd och det blir som att cykla i kvicksand. Det som var vackert och ljust i december är nu bara tungt och omöjligt. Kom vår och kom sol! Nu skickar jag snart en avskedsansökan till vintern. Jag bryter mitt avtal och kastar in tösaltet. Ta mig bort från snöröjning och bakhalka! Helvetet är att pulsa till knäna i ospårad nysnö. Den här vintern har gett mig ny kunskap om snökvalitéer – kunskap jag varken frågade efter eller hade uppsatt på önskelistan. Jag väcks ifrån mina hårdfrysta tankebanor av att jag hör dottern sätta på ”Harry Potter” på cd-spelaren. Krister Henrikssons röst och olika rolltolkningar fyller hennes rum. När jag kikar in i rummet ligger hon på sängen och lyssnar. Hon är där och ändå inte där. Blicken är inåtvänd, men koncentrerad. Jag gillar ljudbilder.

Från förtids sällan
genom nuets mellan
till framtids ännu mindre
ännu mera sällan

Jag minns, och nu är vi på 80-talet igen, radioteaterdramatiseringen av Gunnar Ekelöfs ”En Mölnaelegi”. Denna symfoni av röster, där allt och alla möts i ett då, en framtid och ett nu. En pågående medvetandeström som fångar tankar och känslor hos alltet en stund på bryggan vid Mölna herrgård.

Grubbel, grubbel och grubbel
tills du har grubblat dig dubbel
på både då och nu,
både på ett och tu.
Då är det slut på din bidan:
någonting grått står vid sidan,
det som till sist är du!

Samma äpple
Dunsar doft dumt, ligger stumt

Året är 1984. Jag minna sängen jag låg på när jag lyssnade. Jag minns det elefantgrå överkastet. Jag minns rummets instängda doft som blandades med doften av nybryggt te. Jag minns radioteaterns ordbilder. Det minnet är februariförtröstan utsänd på låg nivå.