BLÄSTRAD

I lyckliga stunder blir jag påmind om att teater inte kräver mer än en skådespelare, en publik och en spelplats. Jag befinner mig i en vanlig skrivsal i en gymnasieskola. Längst ner i rummet står stolar i två rader på dem sitter 30 stycken 16-åringar. De är sammanfattningen av vad det innebär att vara trött, trulig, cool och osäker tonåring med krav från kompisar, föräldrar och lärare; alla dessa vill dem något och helst vill tonåringarna slippa undan. Där och då ställer sig en kille i orange hood-tröja upp. Han är äldre än dem, men svårfångad i ålder. Han säger lite tyst och mumlande: Hej, jag heter Stoffe. Jag kommer från en teater som heter Dramaten. Jag ska spela en pjäs för er. Den är ungefär 50 minuter. Då börjar jag.

Han lägger sig på det smutsiga gråa linoliumgolvet och börjar spela. Sen är vi vakna – klarvakna – jag och 16-åringarna. Ingen scenografi, bara en skådespelare och en text och ändå koncentrerad magi. Efteråt pratar vi om våld och meningslösheter och om att en text kan få en att må så illa, så att man nästan vill gå därifrån. Stora teaterupplevelser kräver inga stora teatrar. Det behövs bara en spelplats, en publik och en skicklig skådespelare som Christoffer Svensson.

Blästrad, Unga Dramaten, föreställningen ges endast som klassrumsteater