En svartklädd flickas bekännelser

Jag har håret stramt bakåtkammat i en hård knut. Jag har en ärmlös svart klänning på mig. Jag är barbent och barfota. I handen har jag en vass kökskniv. Jag är extremt fokuserad och koncentrerad. Året är 1988 och jag befinner mig i Göteborg för att söka scenskolan. Jag och mina kompisar har tagit nattåget ner, för då slipper vi bekosta övernattningen. Egentligen är jag trött. Vi har inte sovit många timmar på nattåget. Det gör man inte på sittplats. Det gör man inte heller när man har ett antal goda vänner runt sig som också ska söka scenskolan; hela natten har text repeterats och rolltolkning, klädsel och rekvisita diskuterats.

Nu står jag i förberedelserummet och andas tungt. Jag rör mig runt i rummet med kniven i handen. På en annan plats skulle polisen genast arrestera mig för förargelseväckande beteende, men här är det legitimt att springa omkring lättklädd med kniv. Snart är det min tur. Några minuter efter är det över. Och jag minns ingenting av vad som hände där inne hos juryn. Jo, förresten när scenen är över, så minns jag att de ställer frågor om mitt textval och om jag hade haft hjälp med inläsningen. Men minuterna när jag framför min scen är blanka – tomma.

För många år sedan hörde jag Peter Stormare berätta om när han sökte scenskolan första gången. Han kom från Hälsingland och skulle bli skådespelare. Nu skulle han bara komma in på scenskolan, sen väntade stora scenen på Dramaten på honom. Han hade ingen aning om vad han skulle söka med, men Hamlet hade han ju hört talas om. Så han lånar Hamlet på biblioteket. Sen ställer han sig framför juryn och läser Hamlet innantill på Hälsingemål. Han kom inte heller in. Jag vill inte veta om det är en skröna eller om det är sanning. En god historia ska man aldrig ifrågasätta. Frågan är om man ska ifrågasätta sina minnen?














ELEKTRA:
(Hon fattar tag om kniven.
Orestes gör en åtbörd, men väntar, tiger)

Nej, jag vågar inte!
Jag litar inte på den…
Jag litar inte på någonting
I din verklighet.
Jag litar inte heller på min vilja.
Om jag hugger den i mig
upphör den säkert att existera.

Ur Orestes av L.Norén