Våta Drömmar

Det är sportlov och har man en dotter som går i första klass så är det bokstavlig tolkning som gäller d v s på sportlov ska man sporta. Så medan hon och storebror provar barnyoga, så hinner jag simma många ändlösa längder i bassängen… Det finns inget som är så monotont som att simma i en bassäng, men det där om att tråkighet skapar kreativitet visar sig stämma, för snart är jag mentalt någon annanstans. Jag simmar i vatten och jag tänker på vatten:

Plötsligt kommer det en störtskur. Vi i publiken som stod upp just där och då blev blöta. Eliza halade upp ett gammal svart herrparaply och klarade sig från regnet.
Pygmalion, Orionteatern 1985

Vatten: ett scenrum med vadhögt vatten och alla klafsar omkring. Männen spelar kvinnor och tvärtom. Ingenting är som det synes vara.
I Lusthuset, Unga Klara 1988

Sand, levande ljus och en flod på scengolvet. Gasklockans tegelväggar och doften av fukt, rökelse och stearinljus.
Mahabharata, Köpenhamn 1988

En flod rinner genom scenrummet. Marsja kommer i föreställningens början inglidande på en luftmadrass. I slutet då hon ska ta farväl av sin älskade Versjinin, så kommer hon gående svartklädd i vattnet. Han står på en sten i flodens mitt och lyfter upp henne. Vattnet rinner från henne. Vatten som borde kunna föra de längtande människorna bort. Men istället blir det en symbol för allt som rinner iväg och försvinner: livet och drömmarna…
Tre Systrar, Orionteatern 1991


Mitten av scenen är vattenfylld. Alla går omkring i vatten eller försöker undvika att hamna i det. Upplösningen är poetisk magi med vatten, musik och enbart kroppens språk.
Hjälten på den gröna ön, Stockholms Stadsteater 2004


Vilka vattenfyllda teaterminnen simmar ni omkring i?