Kan du vissla Johanna

Jag gillar Ulf Stark! Han har en absolut ren ton när det kommer till att beskriva barnets känslor och tankar; som om han fortfarande stod nersjunken i barndomens kvicksand av glädje, förundran, självklarhet och sorg. Kan du vissla Johanna har hela registret. Alla känslor som väcks vid tanken på att erövra och sedan ha en egen morfar.

Jag gillar Marionetteatern och deras skickliga dockspelare. Det är omsorgsfullt och detaljrikt både i scenografi och musikval. Man räds inte poesins och sagans drömska språk, men man glömmer inte heller hur långt ett gott skratt kan bära.
Morfar sitter i det rödlysande körsbärsträdet. Han pallar körsbär för allt vad hans gamla kropp och hjärta orkar, därefter skriker han lite extra högt för att höja spänningen och utmana den arga gubben som äger körsbärsträdet: - VISST VAR DET GODA KÖRSBÄR! Då skrattar både jag och dottern högt.

I slutet dör morfar och det är sorgligt, fast nog mest för oss dödliga vuxna i publiken. I barnens värld visslar man vid morfars kista och sedan väntar leken med den vackra sidendraken. Livet går vidare och nu eller strax kan något nytt hända.

När vi går därifrån så skrattar dottern fortfarande åt arga gubben, som försökte lära sin ros att växa och slå ut. Hon härmar honom med hela kroppen. Sedan minns vi båda känslan av att sitta i ett bra klätterträd och mumsa körsbär. Och det är tur att vi båda kan vissla, annars hade vi säkert ägnat resten av dagen åt att träna…

Scen: Marionetteatern, Stockholms Stadsteater. Nypremiär 3/2 2006