ÅSNE

490 personer i Kulturhusets hörsal, nästan fullsatt. Alla har vallfärdat för att se och lyssna på Åsne Seierstad, den norska journalisten med frimod i blick och ickerädsla i ryggsäcken. Hur bär hon sig åt? Men kanske framför allt; hur vågar hon? En väninna till mig sa: Åh, ska du lyssna på Åsne; hon som valde ett annat liv än jag. Mm, det var väl det hon gjorde. Ni märker mitt tempusval: imperfekt, preteritum: ”valde” och ”gjorde”. Det är så vi kvinnor fortfarande ser på en sådan kvinna, för vi sitter här med barn runt benen, snärjda i en vardagsverklighet långt från Tjetjenien. Tänker män så? Kan män i min ålder fortfarande göra Åsnes val? Ja, Ingmar Bergman hade gjort det, men medelålders män med små barn idag?

Jag kan inte låta bli att hamna i manligt och kvinnligt, för där sitter Mustafa Can och Åsne Seierstad. Mustafa Can har dagen till ära ett stort behov av att ta plats, att framhålla sig som journalist med versaler: JOURNALIST. Han svär som en borstbindare och han jämställer hela tiden sig och Åsne. Till slut ledsnar en medelålders kvinna i publiken. Hon ställer sig upp och säger: ”Vi är inte intresserade av dig. Vi har kommit hit för att lyssna på Åsne.” Mustafa rodnar lite klädsamt, liksom många i publiken. På det här sättet protesterar man inte i Sverige och jag själv drabbas av tveksamhet av hennes tilltag. Men sedan tänker jag på min väninna och någonstans förstår jag att den här kvinnan kan fortfarande vandra Åsnes väg, trots sin medelålder. Samtalet går vidare och jag måste lyfta på hatten för Mustafa Can som klarade det trots att han blivit dissad offentligt.

Det var ett samtal, som förvandlades till en föreställning. Bäst var onekligen Åsnes förmåga att berätta och levandegöra tragedierna i Tjetjenien. Sen gillade jag hennes lårhöga stövlar med platt klack. Sådana kan man nog bara köpa i Norge; landet där man ständigt går på tur – ibland ända till krigets helvete…


Kulturhuset i Stockholm, tisdag den 11 mars 2008.