Hustruskolan

Anslaget är starkt. Vi befinner oss i ett ökenlandskap nära Tanger. Stjärnorna på himlen blinkar. En ung flicka smyger ut från huset i scenbildens mitt. Hon bär på något litet och svart. Hon smyger fram till en palm och i sanden under den begraver hon sin börda. Vid palmen ligger nu en katt begraven… Sen kommer kamelkaravanen och strax därefter sätter kolonisationen fart i form av en ballongfarande upptäcksresande och små och stora krigsfartyg. In på scenen rullar en franskflaggad bil och strax efter kommer en mullrande motorcykel, allt till ackompanjemang av arabiskinfluerad musik. Anslaget är snyggt, liksom scenografin är det. I scenens mitt det höga tornliknande huset med två portar på ena sidan och en trappa på den andra. I bakgrunden hav och himmel samt siluetten av en nordafrikansk stad komplett med minaret, och senare i föreställningen dessutom en ljuvlig fullmåne. Huset i scenens mitt befinner sig på en vridscen och den utnyttjas väl. Om man tar bort det moriska inslaget på byggnaden, så påminner det faktiskt en hel del om det hus som användes i Alf Sjöbergs uppsättning av Hustruskolan 1980.

Efter det uppslukande anslaget är det som om kreativiteten tar slut. Historien om den åldrande och gubbsjuke Arnolphe och den unga vackra Agnes rullar på. Han ska äntligen vid övermogen ålder gifta sig och ett arrangerat äktenskap är väl inte fel för en fattig flicka. Ja, Agnes är inte bara fattig utan enligt Arnolphe också lite dum, precis som en hustru ska vara… Utan tvivel gör Sven Wollter en strålande skådespelarinsats. Övriga gör ett hedervärt arbete, men jag tycker lite synd om Maria Salomaa som spelar Agnes. Vem kan tala finlandssvenska på en scen, utan att bli jämförd med Stina Ekblad?

Föreställningen blir lite lång och jag hade gärna gått lös på Molières text med sax; man får förkorta klassiker. Fast den rimmade versen är stundtals kreativ och kul och det är svårt att inte bli smittad. Jag märker att jag och min 12-årige son redan i pausen börjar lida av rimsjukan… Tack Lars Forssell!

När pjäsen är slut, så konstaterar både jag och sonen att början och slutet är bäst. Det öppna slutet som lämnar oss åskådare med en fråga: Kommer hon verkligen vilja gifta sig med den hon älskar? Älskar hon honom fortfarande? Vill hon verkligen ha ännu ett arrangerat äktenskap? Hemma vid köksbordet berättar vi för 7-åringen om pjäsen och hon blir riktigt arg när hon hör att man inte får veta hur det egentligen går. Storebror konstaterar att hon är något viktigt på spåren, för teaterföreställningar för vuxna har oftare öppna slut; man får liksom tänka själv…

Själv undrar jag mer över regissörens intention? Ja, vi lever i en postkolonial tid. Ja, vi har diskuterat begreppet heder intensivt det senaste decenniet. Men inte märks det att vi har diskuterat feminism...För mig blir tolkningen en ogreppbar hägring. Jag skulle behöva hjälp att gräva upp den där begravda katten…

Stora Scenen på Stockholms Stadsteater
Premiär 4 mars 2006