Vårkänslor

En av mina kollegor berättar om dagen när hennes mamma dör. Det är en vacker och strålande vårvinterdag, kanske mer vår än vinter, för när hon tittar ur över havet så ser hon hur isen börjar röra på sig; sprickorna finns där. Hon står där och tänker på livet. Denna vackra dag med en föraning om vår och allt hon ser är sprickorna i isen – så skört, oförutsägbart och bräckligt är livet hela tiden, fast vi är för det mesta helt övertygade om att isen kommer att bära oss, att planet kommer att landa och att vi kommer att springa i mål. Fast en dag briser isen, planet störtar och vi snubblar på målsnöret. Det är inte tre önskningar i ett, men det är livet och döden.

Släpp fångarne loss det är vår och visst fan gör det ont när knoppar föds, varför skulle annars människan sucka. Det är inte dammet, hundbajset och lövkrattandet som gör oss vilsna – det är förgängligheten. Knopparna får mig att inse att en dag kommer jag inte att spira längre. Jag har inte bloggat på en vecka nu. Det är röd gubbe. Mamma säger: gå aldrig mot röd gubbe, då är det slut. Döden!

Vad kan man göra? Försöka uthärda! Själv har jag slukat sista säsongen av Six feet under, säsong 5. Jag är besatt, både av döden och Six feet under. Säsong 1 och säsong 5 är bäst. Men allra bäst är nog säsong 5, den sista. Mina tårar har sprutat och jag har under några intensiva dagar levt och lidit med Nate, David, Claire, Ruth, Brenda, Keith, Billy och Federico. Efter 63 avsnitt har jag förmodligen tillbringat mer tid med dem än med många av mina släktingar. Tänk att en tv-serie kan väcka så mycket tankar, samtal och så ofta ge mig gåshud. Hur man lyckas vara realistisk just genom att vara orealistisk. Hur man vågar låta historien utspela sig på sprucken is och samtidigt låta solen stråla.

Över en god fredagsmiddag diskuterar vi serien igen. Det är då vi ser likheterna med andra amerikanska berättare: Fitzgerald och inte minst Irving. John Irving som var så stor i början av 80-talet: Garp, Vattenståndet och framför allt Hotel New Hampshire. Six feet under och Hotel New Hampshire har många paralleller, framför allt i persongalleriet, men också i berättartekniken.

I morgon när isen är helt borta, gräsmattan rör sig uppåt och knopparna skriker på hjälp, då ska jag ta fram öronpropparna, plocka fram Hotel New Hampshire igen och njuta av livet och skita i döden en stund!