Vardag

Jag var på en öppen repetition av Bombad. En repetition några veckor före premiär, vilket innebär att alla fortfarande befinner sig i ett sökande skede, inget är lagt och klart, utan allt är fortfarande möjligt och öppet. Teaterns sköra villkor blir så tydliga sådana gånger. Skådespelarnas utsatthet och rädsla och samtidigt endorfinerna som pumpar när det faktiskt finns en publik på plats. Tystnaden i salongen när de spelar sina scener och kanske för första gången går in i rollen på riktigt. Mest imponerad blev jag ändå av regissören Stefan Larsson, som först uttryckte sin ångest och tveksamhet över vår närvaro, men som trots det delade med sig av sina tankar om pjäsen och föreställningen. Han var inte säker, utan fortfarande sökande och han vågade stå för sina frågor, tveksamheter och tvivel. Det är sällsynt i vår värld som är så fylld av färdiga svar och uttalanden. Det skapar trovärdighet.

Jag gillade också den självklara atmosfär som skapades av total koncentration i salongen när de drog igenom en scen. Då var vi i publiken där med dem i ett absolut nu. Tystanden var som i ett tomt tunnelbanetåg som stannat mitt i en mörk tunnel: lite rädsla hos skådespelarna, några frågetecken hos publiken, men en tro om att det kommer att gå bra: snart rullar det! Efter genomdraget avspänning; skratt, fniss och småprat på scenen mellan skådespelare och regissör och spridda samtal i publiken. Allt på en låg och tyst frekvens. Koncentration och sedan avspänning - teaterns vardagsarbete.