DRÖMT

Att se om en föreställning är en speciell känsla. Det är aldrig samma endorfinkick som första gången; jag vet ju faktiskt vad som kommer att hända. Jag blir med andra ord sällan överraskad, men jag upptäcker att jag ser detaljer på andra sätt än tidigare och att jag kan se saker som jag inte hann se förra gången. Men jag njuter också kopiöst av upprepningen; det är som bilderboken om Peter Pan, som mamma fick läsa varje kväll när jag var 4 år.

På påskdagen ser jag om Drömt på BUS, barnens underjordiska scen. Lyckliga ni människobarn som ännu inte har blivit nerbäddade i deras gigantiska säng! Ni som ännu inte fått en sömntablett, en kopp med varm mjölk och en mimimarmeladsmörgås och dessutom frågan: - Tror du att du klarar av en ärta? När jag nickar jakande, så tar Syster Tablett upp en liten ärta och lägger den under mig och det är bara att iskallt konstatera att jag inte är någon riktig prinsessa, för jag känner ingenting. Fast där i sängen i underjorden i mina drömmar så får jag vara vem jag vill och det är lycka.

- Vilka konstiga drömmar, viskar min 12-åriga son.
- Drömmer du aldrig så, undrar jag?
- Jo, men jag trodde inte att andra gjorde det!

Och jag älskar drömmarna i underjorden på Bondegatan! De skapar livsmod, längtan och lycka hos oss alla. När vi lämnar underjorden, så är vi alla lite bättre rustade för att klara av världen och verkligheten. Det är synd om människorna – men så länge ballettfröken får oss att inse våra magiska möjligheter, så är det lycka att leva: - Oh la la, lilla jag, lilla människobarn!

Gå och sov innan drömmarna lämnar underjorden!

Tidigare tankar om föreställningen.