BOMBAD

En enkel till helvetet! Det börjar i ett första klassens hotellrum i Leeds: Svanenfåtöljer, vita liljor, champagne och små chokladbitar på huvudkuddarna, allt till tonerna av klassisk musik och med en gigantisk filmduk där havsvågorna rullar in. Det sistnämnda får i alla fall mig att ana oråd med tanke på vad som hände förra året; den oförutsedda katastrofen vilar alltid bakom hörnet. Vi möter det arketypiska paret; han äldre, hon ung, han stark, hon svag, han framgångsrik och hon…. Ja, vi har sett det förut. Det slutna hotellrummet manar fram demonerna och vi befinner oss på klassisk teatermark. Det skulle kunna vara Ibsen eller någon dödsdans av Strindberg. De kan varken leva med eller utan varandra. Det är obehagligt och olustigt, men emellanåt laddat med bitsk humor; de kan varandra och vet att utnyttja det. Som publik känner vi igen oss, även om det är råare och brutalare än hos föregångarna.

Men så förändras allt – en bomb spränger teaterns konventioner och som publik befinner vi oss sekunden efter i ett bombat landskap. Hotellrummet sprängs i bitar och ljuset i salongen tänds. Helvetet tar plats på scenen. Är det teater eller är det på riktigt? Har kriget kommit till oss? Som publik sitter vi där skyddslösa i ett kallt ljus; det går inte att värja sig. Kanske är det bara så här vi kan förstå krigets fasor? Kriget som tar bort människans mänsklighet och tycks förvandla oss till djur. Det vi får möta på scenen är så svart och våldsamt att jag känner hur hela min kropp blir allt mer spänd desto längre föreställningen pågår. Tystnaden i salongen går att ta på. Men jag hör publiken, en tung dov andning och i det skarpa ljuset ser jag publikens kroppsspråk; några kryper ihop, håller armarna runt sig, andra tar händerna för ansiktet och någon gråter. Föreställningen gör oss alldeles skyddslösa och ångesten finns där, inte bara på scen, utan också i publiken mitt ibland oss och alla tycks känna igen bitar av det. Min hjärna har för länge sedan slutat fungera och jag bara upplever; jag är där i helvetet.

Mot slutet av föreställningen släcks ljuset i salongen igen. Det är på något sätt över – allt är över. Musiken de spelar då är så skärrande att jag måste hålla för öronen för att orka till slutet. Ett långt och mörkt slut, som innefattar ett dött barn, kannibalism, utstuckna ögon. Allt det som faktiskt också fanns i den antika tragedin, men som där skedde utanför scenen, sker här och nu framför våra ögon. Ändå finns ett litet hopp i slutet. Mannen och kvinnan möts igen. Nu är rollerna förändrade. Hon är stark och han är svag. De delar en enkel måltid; bröd och sprit- en slags nattvard. Hans sista ord är: Tack! För mig blir det ett hopp. Det finns mänsklighet kvar, så länge vi tilltalar varandra och ser och tackar varandra.

Katharsis skulle Aristoteles ha sagt. Själv vet jag inte om jag ännu är kapabel att sätta ord på upplevelsen. Nu morgonen efter är jag fortfarande spänd i hela kroppen och trött. Jag var i helvetet, men jag fick en returbiljett och där med en möjlighet att utnyttja min mänsklighet.

Scen: Elverket, Dramaten. Premiär den 6 april 2006.