Djungelboken

Djungelboken är en klassisk utvecklingshistoria om pojken som måste möta faran för att bli vuxen och samtidigt är det en sedelärande fabel om djur och natur kontra människa och kultur. På Stadsteaterns stora scen befinner vi oss på Sergels Torg år 2107. Allt är välbekant, men ändå annorlunda; det är förfallet, trasigt, graffitimålat och skräpigt- vi är på plats i framtidens storstadsdjungel. Nedför trappan utanför Kulturhuset kommer Mowgli i barnvagn; en färd som får alla oss som gillar film att genast tänka på pansarkryssaren Potemkin och dess barnvagnsscen. Det är en av föreställningens alla filmiska referenser. Om man gillar film och har en kompis som också gör det, så kan man gå och se Djungelboken bara för att tävla om vem som ser flest filmiska referenser.

Men man kan också upptäcka alla karaktärer i Djungelboken på nytt. Karaktärer som befinner sig mil ifrån Disneys snälla och barnvänliga version. Björnen Baloo gestaltas av Leif Andrée klädd i en sliten Hammarbyoverall och boxarhandskar av skinn eller Kaa iklädd samma gula overall som huvudkaraktären i Tarantinos Kill Bill och med en sexualitet som får Mowgli att gå från barn till tonåring på bara några sekunder. Frida Westerdahls gestaltning av Kaa är en freudiansk dröm som får den bibliska arketypen om ormen och kvinnan att bli ett. Bagheera är en dragqueer människopanter och apbratsen har fett med bananer och vet vad som gäller om man vill vara inne och på, men saknar hjärna. Gamarna vår tids paparazzijournalister och den onde Shere Khan, som är extrautrustad med stilletter och ett tigervrål som får håret att resa sig på armarna.

Sen finns musiken av Eric Gadd och bandet som tar oss genom alla musikstilar och tidsåldrar: gospel, schlager, hårdrock och disco, också dansarna och… Ja, uppslagen och infallen tycks oändliga och det är teaterfest och publiken applåderar prestationer spontant under föreställningen och klappar takten till musiken. Det är precis så där lustfyllt och lyckligt som det allt för sällan är på teatern och här bjuds alla in; både den teaterovane och teateralkoholisten är välkomna. Visst ibland blir det lite långt och föreställningen skulle må bra av att kortas lite här och där, inte minst i den avslutande stridsscenen. Men när bordet dignar av läckerheter, så vill inte jag beklaga mig över en eller annan rätt som jag skulle ha lagat annorlunda. Jag gillar att regissören Alexander Mørk-Eidem vågar jobba svulstigt med populärkulturella referenser, för jag tycker att teater och kultur är till för alla och inte en utvald elit.

En glädjetår i ögat och värme i själen, så är mina känslor när jag sitter i salongen i finalen och min enda fråga är: Varför sitter publiken i bananrepubliken?

Stockholms Stadsteater, premiär den 12 januari 2007