EN MIDSOMMARNATTSDRÖM

En vanlig lite småruggig torsdagskväll går jag till slut och ser en En midsommarnattsdröm på Stockholms Stadsteater. Jag vet inte hur många som har sagt till mig att jag ”måste se den!" Varje gång någon säger att jag måste något, när det gäller kulturella upplevelser, så blir jag 6 år igen: Jag ligger på stentrappan som leder upp till Liljevalchs konsthall och jag vill inte se fler tråkiga tavlor. Aldrig mer! Det spelar ingen roll hur många glassar jag kommer att få efteråt, för jag vägrar och jag tänker fortsätta ligga här på trappan i höstblåsten och duggregnet och sparka med fötterna tills mamma och pappa fattar.
Blir man aldrig vuxen? Det trista är att de som tjatat på mig ofta har rätt. Det goda är att jag brukar släpa mig iväg till slut.

Tack och lov att jag fick se den här föreställningen, för den som ett lyckopiller. Varje gång jag känner mig lite ledsen, så skulle jag vilja slå upp dörrarna till Stockholms Stadsteaters stora blåa salong och se den här föreställningen. Den är som en hyllning till kreativiteten, upptågen och inte minst till William Shakespeare.

Föreställningen är respektlös mot pjäsen och tonen är alldeles modern och samtida. Äntligen får vi se de två kärleksparen som individer med unika egna egenskaper och de blir precis de tonåringar som de är. Mest faller jag för tjejerna: Helenas självdestruktivitet och Hermias aggressiva självupptagenhet. Jag känner igen dem och mötte dem säkert alldeles nyss på tunnelbanan eller på Konsum. Och valet av den urusla kärleksballanden "Islands in the Stream" är genialt, även om jag vaknar med låten i huvudet morgonen efter. Men även Rikard Wolffs Puck är magisk. Det är en åldrad Puck, som är trött på att tjäna Oberon, men som ändå njuter av att ställa till det. Men det är också skådespelaren Rikard Wolff, som lider av prestationsångest och mindervärdeskomplex, för det här är också en föreställning som är fylld av metateater och man får absolut ut mer av föreställningen om man såg En midsommarnattsdröm på Dramaten med Jonas Karlsson i huvudrollen =)

Jag faller naturligtvis också pladask för skådespelarna och deras lek med våra samtida STORA skådespelare och vår tids DEMONregissör. När de väl spelar pjäsen, så skrattar jag och salongen så att man önskar att det aldrig skulle ta slut. Det finns mycket man kan lyfta fram i föreställningen, inte minst scenografin, och det är inte bara ens geografiska kunskaper som sätts i gungning, utan efter ett infall följer raskt ett annat. Och snälla kan inte H&M kika på Titanias spegelklänning, för den skulle jag absolut vilja ha på nyårsafton.

Men jag ska inte säga att ni ”måste” se föreställningen. Jag nöjer mig med att konstatera att Shakespeare lever och mår gott denna vackra och varma höst år 2006.

Stockholms stadsteater, premiär januari 2006