FUSK

Två slaka linor och en man som ligger och vilar på en av dem, under honom rullar den ena oranga apelsinen efter den andra. Ett rött band, en kärlekslinje från taket, en kvinna i röd dräkt svävar i det och mannen på golvet försöker nå henne. Nycirkus är som poesi: den ena bilden lastas ovanpå den andra, allt till toner av vacker, men sorglig musik. Risk är att det blir för vackert och att den ena bilden plötsligt tar ut den andra och till slut är det som om man har ätit för mycket av det goda och vackra och matsmältningen skulle behöva en paus i form av ett förlösande skratt.

Fusk är vacker, sorglig och laddad, men den skulle vinna på att arbeta mer med humor och skratt. Det blir så poetiskt vackert, så när vi får skratta, så vet vi inte riktigt om vi vågar. Jag tänker på när nycirkus låg i vaggan någon gång på 80-talet t ex när Archaos gästade Långholmen med vrålande motorsågar och ljuv musik. Vad har hänt med nycirkusen sedan? Mycket tekniskt, men det är fortfarande samma grundackord: vemod, längtan och kärlek.

Fast det finns ögonblick i föreställningen som jag bär med mig som en särskilt utvald chokladbit med hög kakaohalt; den smälter sakta i munnen och eftersmaken varar länge. Eller som 8-åringen sa: ”Mamma, det handlar ju om kärlek och kärlek är det viktigaste!”

Fusk, Orionteatern, premiär september 2006