Ett Drömspel

Min favoritpjäs är Ett Drömspel av August Strindberg. Jag har enorma förväntningar varje gång den iscensätts. Ännu har ingen uppsättning infriat mina förväntningar, ännu är läsupplevelsen starkare än scenupplevelsen. Så är det.

Det blåser genom kropp och själ, när jag promenerar till Dramaten för att se Mats Eks uppsättning; vårtröttheten sitter i både muskler och hjärna. Det är mitt på dagen och fortfarande ett par dagar kvar till premiären. Det börjar hissnande med en färd ner till jorden, där Indras dotter klamrar sig fast i ridåkanten och guden Indra sitter på en teaterhäst. Det är mycket lek med teatern i föreställningen, ja, det är mycket lek och lätthet överlag och jag är inte helt med i leken. Kanske är det för lätt, ironiskt och roligt, när jag tycker att det ska finnas tyngd, jord och mörker. Men det finns stunder när allt flyter som en dans och det är just i dem partierna jag anar Mats Eks talang och förmågor. Jag tycker om äktenskapsscenen mellan advokaten och Indras dotter; falukorv på huvudet, en gapande lealös bebis i vuxenstorlek och kärleken och åtrån som plötsligt blir synlig ett kort magiskt ögonblick. Då slår Strindbergs text knockout och gestaltar plötsligt nuets tvåsamhetssträvan.

Det blåser och är mulet även när jag lämnar Dramaten, men hjärtat mitt slår. Fast mina förväntningar infriades inte heller denna gång. Men jag tycker att man ska se den färdiga föreställningen. Med mindre förväntningar och mer vårsol i ryggsäcken så blir det här nog dansant. Fast att heliotropen blev en pelargon har jag svårt att förlåta...

Dramaten, premiär den 24 mars 2007