Stängt för teatervila

Jag återkommer…

Charlotte Löwensköld

Jag älskade Selma Lagerlöf och Edith Södergran när jag var en brådmogen och svår tonåring, som egentligen bara ville ha kärlek och bekräftelse. För mig är de båda en returresa till de där tidiga tonåren, då tillvaron var en svart eller vit regnbåge utan nyanser. När jag läser en dikt av Edith eller några sidor i Gösta Berlings saga så blir min själ 14 år igen och jag minns varje känsla som orden innehöll för mig då och jag vet inte om jag gillar att vara turist i tonårslandet; jag menar hur klimatsmart är det?

Nu sitter jag på Klarascenen och ser Charlotte Löwensköld och det börjar försiktigt, men det tar sig allt eftersom och plötsligt är jag inte turist i tonårsland längre, utan det känns som om Selma har något att säga om livet här och nu; något om ondska, förtal, hämnd, kärlek, försoning och kall. Och det måste sägas Gunilla Röör är något i en klass för sig. Hennes Thea är ondska och djävulskap i en sällan upplevd scennärvaro, som ger kalla kårar och igenkännande skratt.

Men den stora vinnaren är scenografin. Jag gillar färgskalan som är grön, vit, gulorange och grå. Och jag kommer länge att bära med mig bilden på näthinnan av de varmgröna väggarna, snön som faller, människorna som är klädda i varmvita pälsbrämade rockar och den klarröda bollen som drar blickarna till sig. Det är som hämtat ur Elsa Beskows bilderbok Olles skidfärd.

Och kvällens replik var: ”En hel syndaflod av kvinnor…”

Men vackrast av allt är att någonstans någon gång kanske försoning är möjligt…

Charlotte Löwensköld, premiär på Stockholms stadsteater den 20 november 2008

Cabaret

Om det finns ett helvete, så måste det vara att tillbringa evigheten med att titta på Colin Nutleys uppsättning av Cabaret på Stockholms stadsteater. Att se Sven Wolter och Helena Bergström ägna sig åt soloprestationer som aldrig lyfter från ankelnivå. Att uppleva en föreställning som är avslagen som en folköl en måndag morgon. Eller kanske hellre att allt är så trevligt och glatt, när vi egentligen har en pjäs framför oss som handlar om livets stora och svåra tragedier, men istället för något som berör oss i själ och hjärta, så har vi fått en djupfryst prinsesstårta, som smakar plast, färgämnen och kemikalier.

Tack och lov finns det pauser och jag är inte fjättrad, utan jag kan lämna byggnaden och gå ut på plattans verkliga spelplan och glömma allt fort och kvickt. Kanske måste jag tänka att alla dessa smala föreställningar som Stadsteatern också spelar behöver en finansiär och de sitter nu i den sprängfyllda lokalen och ser Cabaret. Publiken skrattar och applåderar och jag går hem. Det är i dessa stunder jag förstår den verkliga innebörden av ordet alienation. Var tog viljan att beröra och röra och skaka om vägen?

Men vill ni ha en försmak av helvetet så se Cabaret på Stockholms stadsteaters stora scen. Annars rekommenderar jag filmen - den är som livet: smärtsam, berörande, svår, rolig och alldeles fantastisk!

Till Stockholm!

Det tog en stund innan jag kunde smälta att de längtar från Norrland till Stockholm, till Fjollträsk… Det ska ju vara vemod, björkar och Moskva… Åh, det balanserar på den vassa eggen mellan buskis och tragedi, så tunn är gränsen mellan stort allvar och lätt enfald och ibland vinglar lindansaren till och jag undrar om det är Pistvakt eller bara jag som är puckad, men nästa ögonblick är balansen där igen och svärtan och svårigheten med att vara människa.

Det är 60-tal och småstad och längtan bort är stor och stark. Möjligheterna är oändliga inledningsvis, men så krymper de som en ulltröja körd i 90 grader och vad blir kvar utom det lilla perspektivet och de stora besvikelserna? Det är med Strindbergs ord svårt att vara människa i en norrländsk håla med fler mygg är möjligheter. Och mitt i allt så ser de inte vad de har, nämligen varandra. De drömmer och misslyckas och misströstar eller som man säger i föreställningen: ”Vi är inte lyckliga. Vi kan aldrig bli lyckliga. Vi kan bara drömma om lyckan!”

Jag har sett Tre Systrar många gånger och jag minns Orionteaterns köttsliga och våta uppsättning, som präglades av en stor flod i scenens mitt. Men jag minns också uppsättningen på Stadsteatern där taket sakta sänktes i takt med att ångestskriken ”Till Moskva”! höjdes. Hur kommer jag att minnas Tre Systrar på Stadsteatern 2008? Jo, som en berättelse om livet som pågår här och nu. Vi längtar och drömmer och det blir aldrig som vi tänkt oss. Men vi måste orka. Jag tycker om den vardagligheten och jag tror att vi alla kan identifiera oss med den. Men visst längtar vi mer till Moskva än till Stockholm?

Men som sagt jag tror fortfarande att Alexander Mörk Eidem är guds gåva till teatern på 2000-talet och jag beundrar och imponeras av den storartade ensemble som han omger sig med. Låt dem fortsätta till ”Stockholm” och vidare….


Tre Systrar, Klarascenen på Stockholms Stadsteater, premiär den 19 september 2008

SOMMARLIV

The rest is silence...

Det doftar Brel...

Sommar och Parkteatern är för mig synonymer. Ikväll är det premiär för deras föreställning om Brel: Jacques Brel Is Alive and Well and Living in Paris. För några år sedan såg jag Albin Flinkas, en av skådespelarna i föreställningen göra en monologföreställning om Jacques Brel. Det var en kylig sensommardag och jag hade smitit från jobber på lunchen för att se denna Brelföreställning. Jag var inte särskilt laddad eller på - men efteråt stod jag på plattan på Sergels Torg och hoppade av lycka. Sen sprang jag runt på stan och letade efter Brel på cd - helt omöjligt. Det var först på FNAC i Paris jag hittade hans samlade produktion. Jag hoppas att skivaffärerna har laddat nu, för om Parkteaterns föreställning bara är hälften så bra som den jag såg med Albin Flinkas, så kommer alla att vilja lyssna på Brel i sommar...

Jacques Brel Is Alive and Well and Living in Paris, Parkteatern i Vitabergsparken, premiär den 12 juni kl 19.00

Hamletbesatt

Att se Hamlet eller inte se Hamlet det är frågan? Självklart ska man se Hamlet. Man ska alltid se Hamlet. Se och försöka förstå vem han är just nu och vad regissörens tolkning säger om vår tid. Hamlet våren 2008 på Kungliga Dramatiska Teatern i Stockholm. Ja, den Hamlet är Ofelias föreställning. Denna narcissistiska osedda flicka, som är på väg att bli kvinna och som inte fattar någonting om vare sig kärleken, sexualiteten eller livet: To be or not to be – för henne är svaret NOT! Inte ensam, oförstådd och bedövad av sprit och dessutom med denna pockande lust, som hon inte vet vart hon ska ta vägen med. Hamlet då? Ja, han är som Henrik Schyffert – mest ironisk i hela det ruttna Danmark. På honom biter inga känslor. Jo, kanske klappar hans hjärta lite för Horatio. Fast homosexuell är han inte, bara ironisk och elak och tonårsstöddig. Hans döda far finns han eller finns han bara i Hamlets hjärna och hjärta? Vuxenvärlden sviker och dess enda mål är sprit och sex och det som inte funkar dödar man– vill man då bli vuxen? To be or not to be – NOT!

Jag var uttråkad emellanåt, fascinerad ibland och jag gillade intertextualiten i föreställningen. Det där som bara är för teaternördar som gillar att imponera på varandra. Så jag uppskattade vinkarna till August Strindberg, Ingmar Bergman och Lars Norén – tre gubbar. Men starkast och viktigast var gåtan Ofelia. Hon lämnar mig ingen ro och jag har tänkt så mycket på henne. Sen är musiken en egen föreställning: CoCoRosie. Så gå och lyssna och se Ofelia på catwalken, urnan i dödgrävarscenen och den avslutande massdöden. Fundera på vår tid och dess budskap genom William Shakespeares text. Det hinner du i pauserna mellan de scener i föreställningen som svävar.


Dramaten, premiär den 15 mars 2008

Edvard den andre

När jag hamnar på ålderdomshemmet, så önskar jag att Susanne Osten fortfarande skapar teater, då ska jag ha klippkort och så fort jag känner mig uttråkad och livstrött ska jag springa iväg till Unga Klara och njuta. För det är en njutning att se Edvard den andre: jag älskar infallen och tempot. Det är snabbt, osorterat och galet. Det är som MTV när det var nytt, allt händer samtidigt och allt är möjligt. Det är teater som en konstnärsskiss dragen med snabb penna. Det är gott och blandat i kombination med chokladfabrikens lakritspralin och det är allt du vill ha och allt du inte visste att du ville ha - också lite till… Det är som en teateröverdos: ett milt rus, där du tyvärr inte hinner uppleva alla nivåer. Så vad ska jag säga – jag är fortfarande berusad och överkörd och lycklig och speedad…

Det är dessutom ett lagarbete, där alla spelare är disciplinerade, målinriktade och fysikt på topp – ett drömlag helt enkelt och egentligen borde jag inte hålla fram någon – men jag anser ju, rent objektivt, att Simon Norrthon är guds gåva till skådespeleriet. Han har allt som behövs och dessutom extra allt, utan att man behöver beställa en plusmeny.

Visst det finns stunder när den fyra timmar långa föreställningen trampar vatten, men det beror faktiskt mest på pjäsen, som inte är helt ultimat. Kanske borde Susanne Osten också ibland döda några av sina ”darlings”, fast kanske ändå inte. Hennes regikonst är just den svulstiga burlesken.
Så jag tackar för föreställningen och ser fram emot fortsättningen på hemmet…


Premiär den 13 mars 2008, Unga Klara, Stockholms Stadsteater