Cabaret

Om det finns ett helvete, så måste det vara att tillbringa evigheten med att titta på Colin Nutleys uppsättning av Cabaret på Stockholms stadsteater. Att se Sven Wolter och Helena Bergström ägna sig åt soloprestationer som aldrig lyfter från ankelnivå. Att uppleva en föreställning som är avslagen som en folköl en måndag morgon. Eller kanske hellre att allt är så trevligt och glatt, när vi egentligen har en pjäs framför oss som handlar om livets stora och svåra tragedier, men istället för något som berör oss i själ och hjärta, så har vi fått en djupfryst prinsesstårta, som smakar plast, färgämnen och kemikalier.

Tack och lov finns det pauser och jag är inte fjättrad, utan jag kan lämna byggnaden och gå ut på plattans verkliga spelplan och glömma allt fort och kvickt. Kanske måste jag tänka att alla dessa smala föreställningar som Stadsteatern också spelar behöver en finansiär och de sitter nu i den sprängfyllda lokalen och ser Cabaret. Publiken skrattar och applåderar och jag går hem. Det är i dessa stunder jag förstår den verkliga innebörden av ordet alienation. Var tog viljan att beröra och röra och skaka om vägen?

Men vill ni ha en försmak av helvetet så se Cabaret på Stockholms stadsteaters stora scen. Annars rekommenderar jag filmen - den är som livet: smärtsam, berörande, svår, rolig och alldeles fantastisk!