Edvard den andre

När jag hamnar på ålderdomshemmet, så önskar jag att Susanne Osten fortfarande skapar teater, då ska jag ha klippkort och så fort jag känner mig uttråkad och livstrött ska jag springa iväg till Unga Klara och njuta. För det är en njutning att se Edvard den andre: jag älskar infallen och tempot. Det är snabbt, osorterat och galet. Det är som MTV när det var nytt, allt händer samtidigt och allt är möjligt. Det är teater som en konstnärsskiss dragen med snabb penna. Det är gott och blandat i kombination med chokladfabrikens lakritspralin och det är allt du vill ha och allt du inte visste att du ville ha - också lite till… Det är som en teateröverdos: ett milt rus, där du tyvärr inte hinner uppleva alla nivåer. Så vad ska jag säga – jag är fortfarande berusad och överkörd och lycklig och speedad…

Det är dessutom ett lagarbete, där alla spelare är disciplinerade, målinriktade och fysikt på topp – ett drömlag helt enkelt och egentligen borde jag inte hålla fram någon – men jag anser ju, rent objektivt, att Simon Norrthon är guds gåva till skådespeleriet. Han har allt som behövs och dessutom extra allt, utan att man behöver beställa en plusmeny.

Visst det finns stunder när den fyra timmar långa föreställningen trampar vatten, men det beror faktiskt mest på pjäsen, som inte är helt ultimat. Kanske borde Susanne Osten också ibland döda några av sina ”darlings”, fast kanske ändå inte. Hennes regikonst är just den svulstiga burlesken.
Så jag tackar för föreställningen och ser fram emot fortsättningen på hemmet…


Premiär den 13 mars 2008, Unga Klara, Stockholms Stadsteater