Charlotte Löwensköld

Jag älskade Selma Lagerlöf och Edith Södergran när jag var en brådmogen och svår tonåring, som egentligen bara ville ha kärlek och bekräftelse. För mig är de båda en returresa till de där tidiga tonåren, då tillvaron var en svart eller vit regnbåge utan nyanser. När jag läser en dikt av Edith eller några sidor i Gösta Berlings saga så blir min själ 14 år igen och jag minns varje känsla som orden innehöll för mig då och jag vet inte om jag gillar att vara turist i tonårslandet; jag menar hur klimatsmart är det?

Nu sitter jag på Klarascenen och ser Charlotte Löwensköld och det börjar försiktigt, men det tar sig allt eftersom och plötsligt är jag inte turist i tonårsland längre, utan det känns som om Selma har något att säga om livet här och nu; något om ondska, förtal, hämnd, kärlek, försoning och kall. Och det måste sägas Gunilla Röör är något i en klass för sig. Hennes Thea är ondska och djävulskap i en sällan upplevd scennärvaro, som ger kalla kårar och igenkännande skratt.

Men den stora vinnaren är scenografin. Jag gillar färgskalan som är grön, vit, gulorange och grå. Och jag kommer länge att bära med mig bilden på näthinnan av de varmgröna väggarna, snön som faller, människorna som är klädda i varmvita pälsbrämade rockar och den klarröda bollen som drar blickarna till sig. Det är som hämtat ur Elsa Beskows bilderbok Olles skidfärd.

Och kvällens replik var: ”En hel syndaflod av kvinnor…”

Men vackrast av allt är att någonstans någon gång kanske försoning är möjligt…

Charlotte Löwensköld, premiär på Stockholms stadsteater den 20 november 2008