Jag är min egen fru

Ibland kommer man inte iväg på föreställningar och ibland ser man föreställningar efter alldeles för lång tid. Vad är värst? Kanske är det värsta ändå när man ser en föreställning som många har pratat mycket gott om; desto mer man hör, desto mer växer förväntningarna. Jag kan känna mig som om jag är 7 år igen och det är dagen före julafton. Jag ligger i sängen på kvällen, utanför fönstret yr snöstormen och jag kan inte sova – allt jag kan göra är att fantisera om morgondagens julklappar. Jag hör mamma prassla med papper i rummet och jag känner doften av nykokt skinka, tända stearinljus och glögg. Jag ligger och vrider och vänder mig fram och tillbaka under det varma himmelsblå täcket. Det blir julafton, medan dagen sniglar sig fram, så växer förhoppningarna. Tänk om! När allt är över så kommer besvikelsen, fast varför är jag besviken? Jag fick ju så mycket. Jovisst, men det blev ingen hundvalp i år heller…

I tisdags kväll kom jag äntligen iväg och såg Björn Kjellman i föreställningen Jag är min egen fru. Det var bra. Han gör oerhörda rolltolkningar och det är väldigt intressant att se honom gå ur en roll och i en ny roll. Jag förstår verkligen att publiken ger honom stående ovationer i slutet av föreställningen. Men det blev ingen hundvalp igår heller. Lite känner jag mig som affischören i Strindbergs Ett Drömspel. Han som går och längtar efter en sänkhåv och en sump; han längtar och trängtar och tycks inte drömma om något annat. Efter 50 år går hans önskan i uppfyllelse. Nu borde han väl vara lycklig?

DOTTERN:Vad var det för fel på håven?
AFFISCHÖREN:Fel? Ja, det var inte egentligen något fel ... men den var inte som jag hade tänkt mig den, och därför blev fröjden inte så stor ...
DOTTERN:Hur hade ni tänkt er håven?
AFFISCHÖREN:Hur? ... Det kan jag inte säga ...
DOTTERN: Lät mig säga't! ... Ni hade tänkt er den så som den inte var! Grön skulle den vara, men inte det gröna!

Vad beror det på att när vi har högt ställda förväntningar så blir de sällan uppfyllda och tvärtom? Är det bara det oväntade som kan drabba oss med kraft? Eller är det så att när alla andra har spottat superlativer, så finns det inget kvar att säga? Man har liksom redan sett det, fast ändå inte?

Ändå berättar pjäsen om så många intressanta saker som vi tycks ha glömt. Jag tänker på muren, Stasi och delningen av en stad. Hur var det möjligt? Och samtidigt byggs det just nu en ny mur i Israel. Kanske för att vi har glömt? Jag tänker också på att vi lever i en tid där HBT tack och lov blir mer och mer accepterade. Och ändå är acceptansens historia så kort om vi blickar bakåt. Vilket helvetes utanförskap dessa människor måste ha upplevt tidigare! Allt det här tar pjäsen upp och ändå var det inte denna gröna färg jag ville ha. Vad beror det på?