Kvinnosaken

Ibland är livet som en bättre teaterföreställning: Linje 19 mot Hagsätra en vanlig tisdagseftermiddag. Det är glest med folk i tunnelbanevagnen och egentligen borde jag leta upp en egen bänk, men jag slår mig ner bredvid en kvinna i min egen medelålder. Hon har halvlångt lite strippigt hår och jag skulle nog inte tänka snygging eller babe, utan snarare lite sliten och tilltufsad om jag hade tittat ordentligt. Men det gör man ju sällan. Tunnelbanan är tystnadens kollektiva inre resa. Vi är med andra, men ignorerar och tiger ihjäl dem vi inte känner.

Men nu hinner jag inte mer än slå mig ner förrän samtalet inleds
- Satt inte du mitt emot mig i morse?
Jag skakar på huvudet medan jag konstaterar att hon inte är från stan, snarare västkusten någonstans. Jag kikar ner i hennes halvöppna handväska och jag ser tetrapacken med vitt vin som sticker upp.
- Det är för jävligt vad mycket våldtäkter det är nu för tiden. Har du hört om han som rör sig här omkring och tvingar kvinnor att klä av sig?
Jag nickar.
- Ursäkta, jag snackar för mycket. Vi gör det där jag kommer ifrån. Här i Stockholm är allt så tyst och balanserat.
Jag nickar.
- Vi har ju ändå fött dem. Männen alltså.
Jag nickar och stödsignalerar.
- Sitt aldrig för en man. Jag har varit i rätten. Jag hotade han med en sabel. Jag skulle aldrig sätta mig för en man.
Tunnelbanan stannar vid Stureby och hon reser sig upp, men innan hon går av så lutar hon sig över mig och kysser mig på huvudet samtidigt som hennes ena hand tafatt smeker mitt hår.
- Vi kvinnor…, mumlar hon.
Våra blickar möts, när hon med den halvfullas hela kontrollbehov sakta skrider ut ur tunnelbanevagnen. Kanske finns det något som heter systerskap, trots allt?