Berg- och dalbana

Ibland är livet som att åka berg- och dalbana tillbaka till barndomen; att plötsligt regrediera och att känna att man är 3 år igen. Förr kunde auktoriteter få mig att hamna där, men nu är jag en mogen kvinna som inte backar två steg i onödan, i alla fall inte när någon med makt stirrar mig djupt i ögonen. Det som däremot får mig att halka ner i regressionsträsket är besvikelser. Jag hatar besvikelser och då menar jag hatar med versaler; vi pratar inte små känslor nu.

I går hände det. Jag och barnen skulle gå och titta på föreställningen Pinocchio, som är årets Enskedespel och jag skulle gå ut på hemsidan och boka biljetter. Men det finns inga biljetter kvar. Allt är utsålt. Ingen ridå kommer att gå upp för oss, utan Stop-skylten lyser och gallergrinden åker igen med en smäll. Det är då jag hamnar i besvikelsens berg- och dalbana och plötsligt är jag 3 år och sitter på grannens gråa betongtrapp. Jag har precis tappat mitt glas med Loranga. Glaset har splittrats i en miljon småbitar och det orangea läskhavet sprider sig nedför trappan. Solens strålar steker mina bara armar och ben och tårarna rinner nedför mina svettiga kinder. Varför spillde jag ut den kalla läsken? Besvikelsens hav tar tag i mig och en sekund tvekar jag, men sedan kastar jag mig nedför trappan. Jag lägger mig på mossmattan precis under sista trappsteget och när jag gapar droppar de sista dropparna från läskfloden in i min mun; Mmm… Kanske kan man göra på samma sätt med Pinocchio? Fast i dag är jag en vuxen välmogen kvinna, som inte tacklar besvikelser så handfast; jag lider i tysthet och försöker intala mig att det kommer fler föreställningar. Vuxenfernissa eller trötthet? Jag är ju BESVIKEN!