Macbeth eller The Scottish Play

När Staffan Valdemar Holm hälsar genrepspubliken välkommen så säger han Macbeth. I teaterkretsar säger man inte Macbeth, utan man säger The Scottish Play. Det ger otur att säga Macbeth. Själv är jag lite besviken över att Staffan Valdemar Holm inte fick en ljusrigg i huvudet under repetitionen. Inte för att jag vill Staffan Valdemar Holm illa, men jag skulle önska att han inte regisserade teater av den här typen mer och det kanske en smäll av en ljusrigg hade fått honom att inse eller också kanske det hade gjort honom till en gudabenådad regissör?

Men vi börjar med det positiva. Dramaten har bra skådespelare och min favorit är nog Reine Brynolfsson. Jag har aldrig sett honom göra ett dåligt arbete. Även Lena Endre jobbar hårt i sin vilja att gestalta lady Macbeth. Hon är en ensam kvinna på männens slagfält och hennes vapen är kvinnliga attribut: djupa urringningar och vackra klänningar. När galenskapen rider henne så blir hon ”naturligtvis” den som går omkring naken, badande i blod, men med höga röda klackar. Genus någon? Varför gestaltas kvinnlig galenskap så ofta genom nakenhet på scenen? Jag känner många kvinnor som stundtals är mer eller mindre galna, men inte grips de av en vild lust att klä av sig nakna och gå omkring i radhusområdet. Scenografin är vacker och märklig. Men sällan har jag sett så mycket lampfetishism på scenen. Vem tänder på det? Är det ljuset man vill ha i den mänskliga själens mörker?

För några veckors sedan hörde jag skådespelaren Andreas Kundler prata om sitt teaterarbete i allmänhet och arbetet med En midsommarnattsdröm i synnerhet. Han talade en hel del om att gestalta klassiker och en av hans teser var att regissörer allt för sällan gör tydliga val när de sätter upp klassiker. Han menade att de viktigaste valen handlar om tid, plats och karaktärernas relation till varandra. Jag skulle vilja säga att den här uppsättningen bekräftar hans tes. Valen är otydliga och diffusa, tidsplanen blandas och skapar mer förvirring än förtjusning. Det känns också som att infallen finns där, men de följer ingen sammanhållen läsart utan svävar ut åt olika håll och kanter och kvar blir ett hoptrasslat indianhalsband med en och annan skimrande ren pärla, men med många knutar och härvor som är intrasslade och svåra att reda ut och frågan är om pärlornas olika färger egentligen passar ihop. Någonstans ser jag en teaterchef som sitter fördjupad i att lägga spelplanen för ett teaterår och det är klart att man ska spela Shakespeare och Macbeth var ett tag sedan vi satte upp. Den tar vi! Jag kan göra det själv. Under repetitionerna har skådespelarna jobbat hårt med sina rolltolkningar och funderat och provat. Föreställningen innehåller starka scener och man har hittat intressanta ingångar till vissa tunga textbitar, men det håller inte ihop; det spretar åt alla tider, stilar och spelarter.

Macbeth är ju ett oerhört starkt drama som ställer de stora frågorna kring mänsklig ambition och maktlust; här går man bokstavligen över lik för att klättra uppåt. Lady Macbeth är en intressant karaktär. Och jag gillar häxorna som här tyvärr förminskats och förvandlats till ett intet. Nackdelen med klassiker man sett flera gånger är väl just att man jämför. Jag sitter i salongen på Dramaten, medan jag i minnet förflyttas till en kall vinterkväll i stallet på Historiska museet, där jag någon gång på 80-talet såg en Macbeth som tog andan ur mig. Här är känslan en helt annan, en lätt avslagen sockerdricka –bubblorna finns där men smaken och intensiteten saknas. När jag sitter på 2:ans buss mot Slussen hamnar jag bakom några gymnasietjejer som har varit på samma föreställning som jag och jag kan inte låta bli att tjuvlyssna på deras samtal:
- Hur är det?
- Skittrött, fan, jag har kämpat i tre timmar för att hålla mig vaken.
- Varför är det så på teatern?
- Fattade du nåt?
- Jag tror det. Men spännade var det inte.
- Har vi några läxor till imorgon?
- Engelska verb
- Vad kallt det är!
- Mm...

Scen: Dramaten, premiär den 20 maj 2006