Ingen Will power...

Vintern har varit mild och märklig, så att övervintra känns just nu i skrivande stund inte så svårt. Tills jag gick och såg föreställningen Övervintrare på Stockholms Stadsteater. Bra skådespelare förvisso - men en usel pjäs. På något sätt så tycker jag att teater alltid måste ha något att säga till oss; något som får oss att känna just den här föreställningens angelägenhetsgrad här och nu. Teater måste ha en riktning och en vilja till kommunikation, annars andas den bara museum, spindelväv och död. Jag gick dock inte i pausen, för jag tänkte att snart händer något som förvånar mig, eller snarare snart måste något hända som förvånar mig. Det intressantaste var egentligen det vilt hånglande paret bredvid mig i salongen. Vad var det i föreställningen som fick dem att gå igång? Eller var det tristess som ledde till hångel eller var det förbjuden och hemlig kärlek som bara kunde manifesteras i en teatersalong i mörker? Gåtan förföljer mig fortfarande. Fast så länge teater får människor att hångla så kanske den inte är så dålig i alla fall; all you need is love – fast det kan man ju förse sig med på andra och bekvämare ställen också…

Övervintrare, Stockholms Stadsteater, premiär den 11/1 2008

TRE KRONOR

Alla goda ting är tre, i alla fall i sagans förlovande land. I den fiktiva teatervärlden är det högst diskutabelt efter att jag har sett föreställningen Tre Kronor på Dramaten. En av föreställningarna var fantastisk, och två var mer eller mindre dåliga, eller snarare en var usel och en var dålig – det finns grader även i helvetet…

Vi börjar från början Gustav Vasa var otydlig och oklar, som åskådare var det svårt att hänga med i händelseutvecklingen. Om jag hade läst dramat före besöket, så hade jag kanske kunnat uppskatta föreställningen mer. Nu höll jag mig vaken med hjälp av en vacker och sensuell scenografi.

En liten flicka står i vita underkläder på scenen i famnen har hon en stor röd boll. Livet är lek och barndom, men så kommer kraven i form av fyra herrar som klär på den lilla flickan de stela drottningkläderna. Den lilla flickan står mitt på scenen i de arketypiska Kristinakläderna och sakta stängs hon in i, vad som senare visar sig vara Gustav II Adolfs grav - den glada lekande flickan stängs in i en värld av plikter och föreskrifter. Här är det som om alla pusselbitar i teatermaskineriet faller på plats, extra plus för skådespeleri och scenografi. August Strindberg gör drottning Kristina till en känslomänniska, och det är lite kul med tanke på att den historiska bilden av drottning Kristina är mer allvarlig. Det är som om Fröken Julie och drottning Kristina vore systrar. Det är sevärt och magiskt.

Gustav III är ett försök till klassisk modernisering, med hjälp av moderna filmsekvenser försöker man placera pjäsen i en obestämbar nutid. Det funkar inget vidare och det känns som ett enkelt grepp utan tydlig tolkning. Emellanåt drar man som åskådare på munnen, men ofta tappar jag fokus, kanske också för att den tidigare föreställningen Kristina var så stark och berörande; jag kommer på mig med att mina tankar fortfarande är kvar i den föreställningen.

Vill man ha en helkväll med varierande kvalité, så se allt, men störst upplevelse får man nog om man dyker upp på Dramaten vid 19.20 och tar en fika, för att sedan njuta av Kristina.

Dramaten, premiär den 12 januari 2008