Hamletbesatt

Att se Hamlet eller inte se Hamlet det är frågan? Självklart ska man se Hamlet. Man ska alltid se Hamlet. Se och försöka förstå vem han är just nu och vad regissörens tolkning säger om vår tid. Hamlet våren 2008 på Kungliga Dramatiska Teatern i Stockholm. Ja, den Hamlet är Ofelias föreställning. Denna narcissistiska osedda flicka, som är på väg att bli kvinna och som inte fattar någonting om vare sig kärleken, sexualiteten eller livet: To be or not to be – för henne är svaret NOT! Inte ensam, oförstådd och bedövad av sprit och dessutom med denna pockande lust, som hon inte vet vart hon ska ta vägen med. Hamlet då? Ja, han är som Henrik Schyffert – mest ironisk i hela det ruttna Danmark. På honom biter inga känslor. Jo, kanske klappar hans hjärta lite för Horatio. Fast homosexuell är han inte, bara ironisk och elak och tonårsstöddig. Hans döda far finns han eller finns han bara i Hamlets hjärna och hjärta? Vuxenvärlden sviker och dess enda mål är sprit och sex och det som inte funkar dödar man– vill man då bli vuxen? To be or not to be – NOT!

Jag var uttråkad emellanåt, fascinerad ibland och jag gillade intertextualiten i föreställningen. Det där som bara är för teaternördar som gillar att imponera på varandra. Så jag uppskattade vinkarna till August Strindberg, Ingmar Bergman och Lars Norén – tre gubbar. Men starkast och viktigast var gåtan Ofelia. Hon lämnar mig ingen ro och jag har tänkt så mycket på henne. Sen är musiken en egen föreställning: CoCoRosie. Så gå och lyssna och se Ofelia på catwalken, urnan i dödgrävarscenen och den avslutande massdöden. Fundera på vår tid och dess budskap genom William Shakespeares text. Det hinner du i pauserna mellan de scener i föreställningen som svävar.


Dramaten, premiär den 15 mars 2008

Edvard den andre

När jag hamnar på ålderdomshemmet, så önskar jag att Susanne Osten fortfarande skapar teater, då ska jag ha klippkort och så fort jag känner mig uttråkad och livstrött ska jag springa iväg till Unga Klara och njuta. För det är en njutning att se Edvard den andre: jag älskar infallen och tempot. Det är snabbt, osorterat och galet. Det är som MTV när det var nytt, allt händer samtidigt och allt är möjligt. Det är teater som en konstnärsskiss dragen med snabb penna. Det är gott och blandat i kombination med chokladfabrikens lakritspralin och det är allt du vill ha och allt du inte visste att du ville ha - också lite till… Det är som en teateröverdos: ett milt rus, där du tyvärr inte hinner uppleva alla nivåer. Så vad ska jag säga – jag är fortfarande berusad och överkörd och lycklig och speedad…

Det är dessutom ett lagarbete, där alla spelare är disciplinerade, målinriktade och fysikt på topp – ett drömlag helt enkelt och egentligen borde jag inte hålla fram någon – men jag anser ju, rent objektivt, att Simon Norrthon är guds gåva till skådespeleriet. Han har allt som behövs och dessutom extra allt, utan att man behöver beställa en plusmeny.

Visst det finns stunder när den fyra timmar långa föreställningen trampar vatten, men det beror faktiskt mest på pjäsen, som inte är helt ultimat. Kanske borde Susanne Osten också ibland döda några av sina ”darlings”, fast kanske ändå inte. Hennes regikonst är just den svulstiga burlesken.
Så jag tackar för föreställningen och ser fram emot fortsättningen på hemmet…


Premiär den 13 mars 2008, Unga Klara, Stockholms Stadsteater