Till Stockholm!

Det tog en stund innan jag kunde smälta att de längtar från Norrland till Stockholm, till Fjollträsk… Det ska ju vara vemod, björkar och Moskva… Åh, det balanserar på den vassa eggen mellan buskis och tragedi, så tunn är gränsen mellan stort allvar och lätt enfald och ibland vinglar lindansaren till och jag undrar om det är Pistvakt eller bara jag som är puckad, men nästa ögonblick är balansen där igen och svärtan och svårigheten med att vara människa.

Det är 60-tal och småstad och längtan bort är stor och stark. Möjligheterna är oändliga inledningsvis, men så krymper de som en ulltröja körd i 90 grader och vad blir kvar utom det lilla perspektivet och de stora besvikelserna? Det är med Strindbergs ord svårt att vara människa i en norrländsk håla med fler mygg är möjligheter. Och mitt i allt så ser de inte vad de har, nämligen varandra. De drömmer och misslyckas och misströstar eller som man säger i föreställningen: ”Vi är inte lyckliga. Vi kan aldrig bli lyckliga. Vi kan bara drömma om lyckan!”

Jag har sett Tre Systrar många gånger och jag minns Orionteaterns köttsliga och våta uppsättning, som präglades av en stor flod i scenens mitt. Men jag minns också uppsättningen på Stadsteatern där taket sakta sänktes i takt med att ångestskriken ”Till Moskva”! höjdes. Hur kommer jag att minnas Tre Systrar på Stadsteatern 2008? Jo, som en berättelse om livet som pågår här och nu. Vi längtar och drömmer och det blir aldrig som vi tänkt oss. Men vi måste orka. Jag tycker om den vardagligheten och jag tror att vi alla kan identifiera oss med den. Men visst längtar vi mer till Moskva än till Stockholm?

Men som sagt jag tror fortfarande att Alexander Mörk Eidem är guds gåva till teatern på 2000-talet och jag beundrar och imponeras av den storartade ensemble som han omger sig med. Låt dem fortsätta till ”Stockholm” och vidare….


Tre Systrar, Klarascenen på Stockholms Stadsteater, premiär den 19 september 2008