tisdag, november 18, 2008

Charlotte Löwensköld


Jag älskade Selma Lagerlöf och Edith Södergran när jag var en brådmogen och svår tonåring, som egentligen bara ville ha kärlek och bekräftelse. För mig är de båda en returresa till de där tidiga tonåren, då tillvaron var en svart eller vit regnbåge utan nyanser. När jag läser en dikt av Edith eller några sidor i Gösta Berlings saga så blir min själ 14 år igen och jag minns varje känsla som orden innehöll för mig då och jag vet inte om jag gillar att vara turist i tonårslandet; jag menar hur klimatsmart är det?

Nu sitter jag på Klarascenen och ser Charlotte Löwensköld och det börjar försiktigt, men det tar sig allt eftersom och plötsligt är jag inte turist i tonårsland längre, utan det känns som om Selma har något att säga om livet här och nu; något om ondska, förtal, hämnd, kärlek, försoning och kall. Och det måste sägas Gunilla Röör är något i en klass för sig. Hennes Thea är ondska och djävulskap i en sällan upplevd scennärvaro, som ger kalla kårar och igenkännande skratt.

Men den stora vinnaren är scenografin. Jag gillar färgskalan som är grön, vit, gulorange och grå. Och jag kommer länge att bära med mig bilden på näthinnan av de varmgröna väggarna, snön som faller, människorna som är klädda i varmvita pälsbrämade rockar och den klarröda bollen som drar blickarna till sig. Det är som hämtat ur Elsa Beskows bilderbok Olles skidfärd.

Och kvällens replik var: ”En hel syndaflod av kvinnor…”

Men vackrast av allt är att någonstans någon gång kanske försoning är möjligt…

Charlotte Löwensköld, premiär på Stockholms stadsteater den 20 november 2008

Cabaret

Om det finns ett helvete, så måste det vara att tillbringa evigheten med att titta på Colin Nutleys uppsättning av Cabaret på Stockholms stadsteater. Att se Sven Wolter och Helena Bergström ägna sig åt soloprestationer som aldrig lyfter från ankelnivå. Att uppleva en föreställning som är avslagen som en folköl en måndag morgon. Eller kanske hellre att allt är så trevligt och glatt, när vi egentligen har en pjäs framför oss som handlar om livets stora och svåra tragedier, men istället för något som berör oss i själ och hjärta, så har vi fått en djupfryst prinsesstårta, som smakar plast, färgämnen och kemikalier.

Tack och lov finns det pauser och jag är inte fjättrad, utan jag kan lämna byggnaden och gå ut på plattans verkliga spelplan och glömma allt fort och kvickt. Kanske måste jag tänka att alla dessa smala föreställningar som Stadsteatern också spelar behöver en finansiär och de sitter nu i den sprängfyllda lokalen och ser Cabaret. Publiken skrattar och applåderar och jag går hem. Det är i dessa stunder jag förstår den verkliga innebörden av ordet alienation. Var tog viljan att beröra och röra och skaka om vägen?

Men vill ni ha en försmak av helvetet så se Cabaret på Stockholms stadsteaters stora scen. Annars rekommenderar jag filmen - den är som livet: smärtsam, berörande, svår, rolig och alldeles fantastisk!