Djungelboken

Djungelboken är en klassisk utvecklingshistoria om pojken som måste möta faran för att bli vuxen och samtidigt är det en sedelärande fabel om djur och natur kontra människa och kultur. På Stadsteaterns stora scen befinner vi oss på Sergels Torg år 2107. Allt är välbekant, men ändå annorlunda; det är förfallet, trasigt, graffitimålat och skräpigt- vi är på plats i framtidens storstadsdjungel. Nedför trappan utanför Kulturhuset kommer Mowgli i barnvagn; en färd som får alla oss som gillar film att genast tänka på pansarkryssaren Potemkin och dess barnvagnsscen. Det är en av föreställningens alla filmiska referenser. Om man gillar film och har en kompis som också gör det, så kan man gå och se Djungelboken bara för att tävla om vem som ser flest filmiska referenser.

Men man kan också upptäcka alla karaktärer i Djungelboken på nytt. Karaktärer som befinner sig mil ifrån Disneys snälla och barnvänliga version. Björnen Baloo gestaltas av Leif Andrée klädd i en sliten Hammarbyoverall och boxarhandskar av skinn eller Kaa iklädd samma gula overall som huvudkaraktären i Tarantinos Kill Bill och med en sexualitet som får Mowgli att gå från barn till tonåring på bara några sekunder. Frida Westerdahls gestaltning av Kaa är en freudiansk dröm som får den bibliska arketypen om ormen och kvinnan att bli ett. Bagheera är en dragqueer människopanter och apbratsen har fett med bananer och vet vad som gäller om man vill vara inne och på, men saknar hjärna. Gamarna vår tids paparazzijournalister och den onde Shere Khan, som är extrautrustad med stilletter och ett tigervrål som får håret att resa sig på armarna.

Sen finns musiken av Eric Gadd och bandet som tar oss genom alla musikstilar och tidsåldrar: gospel, schlager, hårdrock och disco, också dansarna och… Ja, uppslagen och infallen tycks oändliga och det är teaterfest och publiken applåderar prestationer spontant under föreställningen och klappar takten till musiken. Det är precis så där lustfyllt och lyckligt som det allt för sällan är på teatern och här bjuds alla in; både den teaterovane och teateralkoholisten är välkomna. Visst ibland blir det lite långt och föreställningen skulle må bra av att kortas lite här och där, inte minst i den avslutande stridsscenen. Men när bordet dignar av läckerheter, så vill inte jag beklaga mig över en eller annan rätt som jag skulle ha lagat annorlunda. Jag gillar att regissören Alexander Mørk-Eidem vågar jobba svulstigt med populärkulturella referenser, för jag tycker att teater och kultur är till för alla och inte en utvald elit.

En glädjetår i ögat och värme i själen, så är mina känslor när jag sitter i salongen i finalen och min enda fråga är: Varför sitter publiken i bananrepubliken?

Stockholms Stadsteater, premiär den 12 januari 2007

En riktig Norenjul!

Ett nytt år: Granen barrar, glöggen är uppdrucken och tomtarna börjar se lätt aggressiva ut, så vad kan man annat göra än att vallfärda till Stockholms Stadsteater för att se Lars Noren… Värre kan det väl knappast bli?

Lars Noren har skrivit en svit med 9 enaktare som han har valt att kalla Terminal. Nu spelas Terminal 4 Allt…Innan och Terminal 8 Om ljuset under namnet 2xNoren. Terminal 4 handlar om abortproblematiken och relationen mellan mannen och kvinnan är tung, svart och precis så omöjlig som de flesta mänskliga relationer är i Norens dramer. Fast det griper inte tag i mig. Jag suckar och konstaterar att det är en ganska tunn dialog, när scenografin som består av ett antal kuddar fascinerar mig mer än skådespeleriet. I pausen så konstaterar vi att vinkonsumtionen är på topp bland den minglande publiken; Norenångest botas bäst med ett glas rött? Själv är mina förväntningar nere vid tåhöjd inför den andra enaktaren.

Men nu händer det saker, för Terminal 8 Om ljuset är precis så bra som Noren kan vara när han är som bäst. Det är Norrland och det är mörker och kompakt vinter och allt kommer att förändras och knäckas mitt itu som en gammal torr gren. Jag sitter och förundras över hur dialogen sveper oss in i en värld, där det oförutsägbara hela tiden händer: Var går gränsen mellan galenskap och religion? Kan man överge en människa som man älskar för att han blir galen? Hur mycket skuldkänsla kommer man att leva med då? Hur långt sträcker sig en förälders ansvar? Hur är det med Montesquei: Skapar mörker och snö andra människor? Vem är egentligen ens pappa? Hur långt sträcker sig släktband? Förstår vi någonsin varandra?

Svaren får man kanske inte även om man har sett ljuset, men man minns att även jungfru Maria hörde röster. Bara det är förtröstan en mörk januarinatt. Hemma igen, så gör jag vin chaud på det sämsta vinet och tänker att det blev en välsignad Norenjul i alla fall…