Doktor Glas

Den miserabla och ensamma doktor Glas får en dag besök av prästfrun Helga Gregorius. Hon ber honom att ljuga för hennes man, så att hon ska slippa sina otrevlig äktenskapliga plikter. Doktor Glas ljuger och han blir med tiden en allt skickligare lögnare. Efter ett tag så räcker inte lögnerna och han måste handla eller måste han det? Har man verkligen rätt att döda en människa för att rädda en annan och vilka är doktor Glas drivkrafter: kärlek eller hat och vämjelse?

Ibland ser jag föreställningar, där jag påminns om teaterns magi och redskap; människans kropp, röst och närvaro. När allt stämmer sådana gånger blir jag som barnet som med tindrande ögon väntar på jultomten. Det här händer när Krister Henriksson sätter tänderna i och gör en halvnelson på klassikern Doktor Glas av Hjalmar Söderberg. Fast så brutal är han inte, utan mer minimalistisk. En fingertopp höjs och han skiftar karaktär. Han smeker sensuellt den 100 år gamla texten, så att den blir alldeles varm och levande på nytt. Då vill jag sitta kvar i den slitna röda sammetsstolen på Vasateatern, medan höststormarna river och världen rör sig framåt. Bara vara tillsammans med andra människor, som njuter liksom jag.

Det finns regiteater och det finns skådespelarteater. Det här är absolut ett exempel på det sistnämnda. Jag gillar de små gesterna och den absoluta närvaron, för det kräver koncentration att stå ensam på scenen i en hel föreställning och Krister Henriksson visar att han behärskar hela registret från yrkeskunnande till förtrollande magi.

Scenbilden är vacker och enkel. Vi befinner oss i Doktor Glas mottagningsrum: ett skrivbord, en fläkt, en kruka, lite doktorsprylar, ett handfat med vatten och ett fönster. Rummet är liksom han fyrkantigt, men väggarna byter, med hjälp av ljussättning, färg i fas med doktorns känslor och tankar. Ångesten efter mordet gestaltas med hjälp av skuggspel på väggarna och en enkel fläkt som drar igång och förflyttar papper får mig att känna doktorns inre själsliga vinddrag.

Jag har alltid gillat författaren Hjalmar Söderberg och alla hans verk, utom Doktor Glas. För några år sedan kom författaren Bengt Ohlssons bok Gregorius. Här låter han oss följa samma händelser som i Doktor Glas, men det är pastor Gregorius som är bokens huvudkaraktär och ur hans synvinkel får man historien berättad. Boken Gregorius och dess perspektiv ändrade delvis min inställning till originalet. Efter att ha sett Krister Henriksson ge kropp och röst åt doktorn, så har jag helt förändrat min syn. Nu gillar jag också Doktor Glas!

När musiken A perfect day i slutet väller ut i salongen och Doktor Glas berättar att den första snön är på väg att falla, då befinner jag mig verkligen i Hjalmar Söderbergs universum. I hans värld faller snön och vi faller inte med den, utan snön bäddar in Stockholm och människorna i ett mjukt försonande täcke och allt blir på Söderbergs vis dämpat, dovt och vackert.

EN MIDSOMMARNATTSDRÖM

En vanlig lite småruggig torsdagskväll går jag till slut och ser en En midsommarnattsdröm på Stockholms Stadsteater. Jag vet inte hur många som har sagt till mig att jag ”måste se den!" Varje gång någon säger att jag måste något, när det gäller kulturella upplevelser, så blir jag 6 år igen: Jag ligger på stentrappan som leder upp till Liljevalchs konsthall och jag vill inte se fler tråkiga tavlor. Aldrig mer! Det spelar ingen roll hur många glassar jag kommer att få efteråt, för jag vägrar och jag tänker fortsätta ligga här på trappan i höstblåsten och duggregnet och sparka med fötterna tills mamma och pappa fattar.
Blir man aldrig vuxen? Det trista är att de som tjatat på mig ofta har rätt. Det goda är att jag brukar släpa mig iväg till slut.

Tack och lov att jag fick se den här föreställningen, för den som ett lyckopiller. Varje gång jag känner mig lite ledsen, så skulle jag vilja slå upp dörrarna till Stockholms Stadsteaters stora blåa salong och se den här föreställningen. Den är som en hyllning till kreativiteten, upptågen och inte minst till William Shakespeare.

Föreställningen är respektlös mot pjäsen och tonen är alldeles modern och samtida. Äntligen får vi se de två kärleksparen som individer med unika egna egenskaper och de blir precis de tonåringar som de är. Mest faller jag för tjejerna: Helenas självdestruktivitet och Hermias aggressiva självupptagenhet. Jag känner igen dem och mötte dem säkert alldeles nyss på tunnelbanan eller på Konsum. Och valet av den urusla kärleksballanden "Islands in the Stream" är genialt, även om jag vaknar med låten i huvudet morgonen efter. Men även Rikard Wolffs Puck är magisk. Det är en åldrad Puck, som är trött på att tjäna Oberon, men som ändå njuter av att ställa till det. Men det är också skådespelaren Rikard Wolff, som lider av prestationsångest och mindervärdeskomplex, för det här är också en föreställning som är fylld av metateater och man får absolut ut mer av föreställningen om man såg En midsommarnattsdröm på Dramaten med Jonas Karlsson i huvudrollen =)

Jag faller naturligtvis också pladask för skådespelarna och deras lek med våra samtida STORA skådespelare och vår tids DEMONregissör. När de väl spelar pjäsen, så skrattar jag och salongen så att man önskar att det aldrig skulle ta slut. Det finns mycket man kan lyfta fram i föreställningen, inte minst scenografin, och det är inte bara ens geografiska kunskaper som sätts i gungning, utan efter ett infall följer raskt ett annat. Och snälla kan inte H&M kika på Titanias spegelklänning, för den skulle jag absolut vilja ha på nyårsafton.

Men jag ska inte säga att ni ”måste” se föreställningen. Jag nöjer mig med att konstatera att Shakespeare lever och mår gott denna vackra och varma höst år 2006.

Stockholms stadsteater, premiär januari 2006

RÖDA HAVET 2

Ett hav som rör sig med kraft, så börjar och slutar föreställningen. Däremellan en kvinnas liv: minnen, ångest, livsförsök och tankar om tidens gång och alltings förgänglighet. Hur ska jag leva? Den ständigt närvarande frågan gestaltas genom dans, rörelse, text och sång. Kvinnan, den idag medelålders, gestaltades även för 20 år sedan av Ann Petrén och Francoise Joyce i Röda Havet 1. Röda Havet 2 kommunicerar hela tiden med del 1. På filmduken får vi se bitar ur den gamla föreställningen och tankarna på förgänglighet och tidens gång blir då ännu starkare. I Röda Havet 2 har Ann Petrén och Francoise Joyce fått sällskap på scenen av Meta Velander 82 år: årets perenn och den förbannat irriterande människan med alla svar.

När jag ser föreställningen så blir jag arg över att jag inte såg del 1 1986. Jag vet att jag var på väg, men jag var student och hade dåligt med pengar. Fast det är ändå smärtsamt, vackert och roligt att bara se del 2. I de vindlande och vilda associationerna och de vardagliga berättelserna fångar de livsögonblick som jag kan känna igen mig i:
Kvinnan står med sonens sneakers i storlek 43 i handen och tänker högt: ”Vad fort det gick?” Den gamla kvinnan minns. ”Vi sitter i trädgården och vårt minsta barn är nyfött. Min man tittar på mig och undrar: -Är du lycklig nu? ”

Kvinnan som flyttar in i den alldeles nya lägenheten med 23 meter i takhöjd, undrar det vi alla gör: Hur ska vi leva? Mot slutet av föreställningen sitter kvinnorna på stranden, de dricker kaffe och mumsar stora kanelbullar och den gamla kvinnan säger till den medelålders: ”Försök att vara lycklig!” Så enkelt och ändå så svårt…

Stockholms Stadsteater, premiär oktober 2006

FUSK

Två slaka linor och en man som ligger och vilar på en av dem, under honom rullar den ena oranga apelsinen efter den andra. Ett rött band, en kärlekslinje från taket, en kvinna i röd dräkt svävar i det och mannen på golvet försöker nå henne. Nycirkus är som poesi: den ena bilden lastas ovanpå den andra, allt till toner av vacker, men sorglig musik. Risk är att det blir för vackert och att den ena bilden plötsligt tar ut den andra och till slut är det som om man har ätit för mycket av det goda och vackra och matsmältningen skulle behöva en paus i form av ett förlösande skratt.

Fusk är vacker, sorglig och laddad, men den skulle vinna på att arbeta mer med humor och skratt. Det blir så poetiskt vackert, så när vi får skratta, så vet vi inte riktigt om vi vågar. Jag tänker på när nycirkus låg i vaggan någon gång på 80-talet t ex när Archaos gästade Långholmen med vrålande motorsågar och ljuv musik. Vad har hänt med nycirkusen sedan? Mycket tekniskt, men det är fortfarande samma grundackord: vemod, längtan och kärlek.

Fast det finns ögonblick i föreställningen som jag bär med mig som en särskilt utvald chokladbit med hög kakaohalt; den smälter sakta i munnen och eftersmaken varar länge. Eller som 8-åringen sa: ”Mamma, det handlar ju om kärlek och kärlek är det viktigaste!”

Fusk, Orionteatern, premiär september 2006