Vårkänslor

En av mina kollegor berättar om dagen när hennes mamma dör. Det är en vacker och strålande vårvinterdag, kanske mer vår än vinter, för när hon tittar ur över havet så ser hon hur isen börjar röra på sig; sprickorna finns där. Hon står där och tänker på livet. Denna vackra dag med en föraning om vår och allt hon ser är sprickorna i isen – så skört, oförutsägbart och bräckligt är livet hela tiden, fast vi är för det mesta helt övertygade om att isen kommer att bära oss, att planet kommer att landa och att vi kommer att springa i mål. Fast en dag briser isen, planet störtar och vi snubblar på målsnöret. Det är inte tre önskningar i ett, men det är livet och döden.

Släpp fångarne loss det är vår och visst fan gör det ont när knoppar föds, varför skulle annars människan sucka. Det är inte dammet, hundbajset och lövkrattandet som gör oss vilsna – det är förgängligheten. Knopparna får mig att inse att en dag kommer jag inte att spira längre. Jag har inte bloggat på en vecka nu. Det är röd gubbe. Mamma säger: gå aldrig mot röd gubbe, då är det slut. Döden!

Vad kan man göra? Försöka uthärda! Själv har jag slukat sista säsongen av Six feet under, säsong 5. Jag är besatt, både av döden och Six feet under. Säsong 1 och säsong 5 är bäst. Men allra bäst är nog säsong 5, den sista. Mina tårar har sprutat och jag har under några intensiva dagar levt och lidit med Nate, David, Claire, Ruth, Brenda, Keith, Billy och Federico. Efter 63 avsnitt har jag förmodligen tillbringat mer tid med dem än med många av mina släktingar. Tänk att en tv-serie kan väcka så mycket tankar, samtal och så ofta ge mig gåshud. Hur man lyckas vara realistisk just genom att vara orealistisk. Hur man vågar låta historien utspela sig på sprucken is och samtidigt låta solen stråla.

Över en god fredagsmiddag diskuterar vi serien igen. Det är då vi ser likheterna med andra amerikanska berättare: Fitzgerald och inte minst Irving. John Irving som var så stor i början av 80-talet: Garp, Vattenståndet och framför allt Hotel New Hampshire. Six feet under och Hotel New Hampshire har många paralleller, framför allt i persongalleriet, men också i berättartekniken.

I morgon när isen är helt borta, gräsmattan rör sig uppåt och knopparna skriker på hjälp, då ska jag ta fram öronpropparna, plocka fram Hotel New Hampshire igen och njuta av livet och skita i döden en stund!

Överdos

Det viktigaste är att alltid överdosera kultur! Samma kväll som jag blir Bombad på Elverket, har jag ett par timmar tidigare njutit av Stockholms Filharmoniker på Konserthuset. Det är Peer Gynt av Grieg. Jag sitter nedsjunken i den mjuka blodröda fåtöljen och med musikens hjälp förflyttas jag någon annanstans. Jag gillar akustiken i konserthuset; musiken liksom intar dig och omsluter dig och man kan luta sig tillbaka, sluta ögonen och med musikens hjälp skapa egna bilder, göra en egen föreställning.

Den här kvällen återberättar skådespelaren Albin Flinkas historien om Peer Gynt. Lägg Albin Flinkas namn på minnet! Han går sista året på scenskolan och i höstas såg jag honom göra en monologföreställning om Jacques Brel på Kulturhuset. Klockan var 12.00 på dagen och jag hade inga förväntningar och efteråt lämnade jag lokalen med en känsla av lycka och värme på samma sätt som den första vårsolen kan tina upp mig. Jag avgudade Brel för 20 år sedan, och sedan har jag liksom glömt bort honom: det kom så mycket emellan mig och Brel – ett liv, jobb, familj och barn. Men efter den här föreställningen släpper jag honom inte igen.

Men nu, denna svala aprilkväll, är jag i Konserthusets stora sal och en timme senare blir jag sprängd i bitar på Elverket. Två kulturella världar, nära varandra geografiskt, men en avgrund emellan innehållsmässigt och ändå berättar båda kulturupplevelserna saker om mänskligt liv i all dess komplexitet. Inte en överdos, utan en kulturcocktail - shaken not stirred.

DRÖMT

Att se om en föreställning är en speciell känsla. Det är aldrig samma endorfinkick som första gången; jag vet ju faktiskt vad som kommer att hända. Jag blir med andra ord sällan överraskad, men jag upptäcker att jag ser detaljer på andra sätt än tidigare och att jag kan se saker som jag inte hann se förra gången. Men jag njuter också kopiöst av upprepningen; det är som bilderboken om Peter Pan, som mamma fick läsa varje kväll när jag var 4 år.

På påskdagen ser jag om Drömt på BUS, barnens underjordiska scen. Lyckliga ni människobarn som ännu inte har blivit nerbäddade i deras gigantiska säng! Ni som ännu inte fått en sömntablett, en kopp med varm mjölk och en mimimarmeladsmörgås och dessutom frågan: - Tror du att du klarar av en ärta? När jag nickar jakande, så tar Syster Tablett upp en liten ärta och lägger den under mig och det är bara att iskallt konstatera att jag inte är någon riktig prinsessa, för jag känner ingenting. Fast där i sängen i underjorden i mina drömmar så får jag vara vem jag vill och det är lycka.

- Vilka konstiga drömmar, viskar min 12-åriga son.
- Drömmer du aldrig så, undrar jag?
- Jo, men jag trodde inte att andra gjorde det!

Och jag älskar drömmarna i underjorden på Bondegatan! De skapar livsmod, längtan och lycka hos oss alla. När vi lämnar underjorden, så är vi alla lite bättre rustade för att klara av världen och verkligheten. Det är synd om människorna – men så länge ballettfröken får oss att inse våra magiska möjligheter, så är det lycka att leva: - Oh la la, lilla jag, lilla människobarn!

Gå och sov innan drömmarna lämnar underjorden!

Tidigare tankar om föreställningen.

Gott och Blandat

Ibland är jag på kulturella upplevelser som inte är teater, men ändå närmar sig teaterns gränsland. För ett par veckor sedan var jag på Kungliga Vetenskapsakademins årliga högtidssammankomst: frack och lång klänning, musikaliska akademin och en medelålder där nästa station är döden. I konceptet ingår tal, prisutdelning och kulturell finunderhållning i form av vacker musik, lättsam opera och Stina Ekblad som läser Edith Södergran.

Första gången jag hörde henne läsa Edith måste ha varit i början av 80-talet. Jag minns den ljumma augustikvällen, tystnaden i Storkyrkan och hennes mäktiga starkt intonerade finlandssvenska. Jag hade en oerhört stark relation till Ediths poesi i mina allra tidigaste tonår, efteråt har jag insett att vi är många som haft det. Det finns en kvinnostyrka och en stark längtan hos Edith som tilltalar brådmogna tonårsflickor. Jag minns till och med hur jag satt på Ernst Brunners disputation och var skitförbannad på honom för att han inte hade förstått någonting, varken om Edith eller om hennes konstnärskap.

Men nu är det musikaliska akademins vackra lokaler och Stina Ekblad som ska ge tillställningen lite kulturell air. Jag är uppklädd i min chokladbruna långklänning och egentligen älskar jag den här typen av sammankomster; det känns som om man deltar i en bättre pjäs från en svunnen tid eller som att man helt enkelt är Askungen på balen. Prisutdelningar får mig dessutom alltid att känna mig viktig, vare sig jag får pris eller inte, så deltar jag i något större sammanhang som kanske hjälper till att förbättra världen – i lokalen finns i alla fall för tillfället tillräckligt med kompetens. Men allt jag kan sitta och tänka på mitt bland alla uppklädda vetenskapsmän är att om bara Edith Södergran hade fått knulla, så hade jag sluppit sitta och lyssna på en åldrad Stina Ekblad som försökte tolka hennes själ. Fast å andra sidan då hade nog inte Edith skrivit poesi och det hade gjort mina tidiga tonår tyngre, liksom världens samlade litterära skatt. Vad vill jag då säga? Jo, låt Stina Ekblad gå vidare och hitta en ny poet som passar henne idag, för man kan inte som medelålders kvinna på allvar recitera Edith Södergran. Punkt.

Frun från havet

Ödet sade: vit skall du leva eller röd ska du dö!
Men mitt hjärta beslöt: röd skall jag leva.
E. Södergran

Ja eller nej eller nja?
Hur ska vi leva våra liv? Ska vi välja medelvägens stilla lunk eller passionens galenskap?

Scenbilden är grön och fylld av kompakta häckar i olika höjder; en klassisk häcklabyrint och i dess mitt en stilla damm och bakom den en hård och enkel bänk. Här vid dammen instängd i labyrinten sitter Ellida, när hon inte är och badar. Fast att bada i fjordarna är kvalmigt, inte alls som i det fria öppna havet på öarna. På samma sätt är det med Ellidas liv; hon är som en sjöjungfru som har strandat på fastlandet.Hon har gift sig med den stillsamma doktor Wangel, men liksom hon längtar till havet så längtar hon efter ett mer passionerat liv. Men hur långt är det inte till havet?

Ellida mötte i sin ungdom en sjöman och de lovade varandra evig trohet. Medan äktenskapet med doktor Wangel allt mer stillnar, så växer tankarna på den andra mannen. Han tycks närvarande till och med i barnet som dör och hon drömmer att han kommer. Mannen som ska förlösa och förändra henne.

Längtar bort gör alla i föreställningen; men liksom rudorna i dammen är de instängda i stillheten. Emellanåt påminns vi alla om den andra passionerade riktiga världen. Salongen släcks och röda skarpa lampor förflyttar sig över scenfonden samtidigt som vi hör havsvågorna slå. Men i det verkliga livet får personerna i dramat nöja sig med dammen och stillheten.

Jag gillar Ibsens rena enkla röst och när han spelas så här så tycker jag ännu mer om honom. Varje skådespelare har verkligen hittat sin karaktär och de spelar pjäsen med en lätthet som får mig att skratta gott. Gunilla Röhr som Ellida är självlysande! Många ögonblick i föreställningen är underbara bilder: de röda och vita kallorna som i inledningen flyter i dammen, doktor Wangels döttrar som bestämmer sig för att det är dags att döda rudorna i dammen, den unge konstnären Lyngstrands tankar om äktenskapet eller den gamle läraren Arnholms frieri med förhinder.

Hur svarar man då på de inledande frågorna? Gå och se föreställningen så får du veta! Men den har onekligen ett intressant budskap till vår tid…

Scen: Klarascenen, Stockholms Stadsteater. Premiär den 12 april 2006

BOMBAD

En enkel till helvetet! Det börjar i ett första klassens hotellrum i Leeds: Svanenfåtöljer, vita liljor, champagne och små chokladbitar på huvudkuddarna, allt till tonerna av klassisk musik och med en gigantisk filmduk där havsvågorna rullar in. Det sistnämnda får i alla fall mig att ana oråd med tanke på vad som hände förra året; den oförutsedda katastrofen vilar alltid bakom hörnet. Vi möter det arketypiska paret; han äldre, hon ung, han stark, hon svag, han framgångsrik och hon…. Ja, vi har sett det förut. Det slutna hotellrummet manar fram demonerna och vi befinner oss på klassisk teatermark. Det skulle kunna vara Ibsen eller någon dödsdans av Strindberg. De kan varken leva med eller utan varandra. Det är obehagligt och olustigt, men emellanåt laddat med bitsk humor; de kan varandra och vet att utnyttja det. Som publik känner vi igen oss, även om det är råare och brutalare än hos föregångarna.

Men så förändras allt – en bomb spränger teaterns konventioner och som publik befinner vi oss sekunden efter i ett bombat landskap. Hotellrummet sprängs i bitar och ljuset i salongen tänds. Helvetet tar plats på scenen. Är det teater eller är det på riktigt? Har kriget kommit till oss? Som publik sitter vi där skyddslösa i ett kallt ljus; det går inte att värja sig. Kanske är det bara så här vi kan förstå krigets fasor? Kriget som tar bort människans mänsklighet och tycks förvandla oss till djur. Det vi får möta på scenen är så svart och våldsamt att jag känner hur hela min kropp blir allt mer spänd desto längre föreställningen pågår. Tystnaden i salongen går att ta på. Men jag hör publiken, en tung dov andning och i det skarpa ljuset ser jag publikens kroppsspråk; några kryper ihop, håller armarna runt sig, andra tar händerna för ansiktet och någon gråter. Föreställningen gör oss alldeles skyddslösa och ångesten finns där, inte bara på scen, utan också i publiken mitt ibland oss och alla tycks känna igen bitar av det. Min hjärna har för länge sedan slutat fungera och jag bara upplever; jag är där i helvetet.

Mot slutet av föreställningen släcks ljuset i salongen igen. Det är på något sätt över – allt är över. Musiken de spelar då är så skärrande att jag måste hålla för öronen för att orka till slutet. Ett långt och mörkt slut, som innefattar ett dött barn, kannibalism, utstuckna ögon. Allt det som faktiskt också fanns i den antika tragedin, men som där skedde utanför scenen, sker här och nu framför våra ögon. Ändå finns ett litet hopp i slutet. Mannen och kvinnan möts igen. Nu är rollerna förändrade. Hon är stark och han är svag. De delar en enkel måltid; bröd och sprit- en slags nattvard. Hans sista ord är: Tack! För mig blir det ett hopp. Det finns mänsklighet kvar, så länge vi tilltalar varandra och ser och tackar varandra.

Katharsis skulle Aristoteles ha sagt. Själv vet jag inte om jag ännu är kapabel att sätta ord på upplevelsen. Nu morgonen efter är jag fortfarande spänd i hela kroppen och trött. Jag var i helvetet, men jag fick en returbiljett och där med en möjlighet att utnyttja min mänsklighet.

Scen: Elverket, Dramaten. Premiär den 6 april 2006.