JULAFTON!

Ja, idag är det äntligen julafton! Jag har väntat och längtat och så en regnig majdag är den plötsligt här. Jag sliter upp paketen med en koncentrerad och besatt min. Jag blir inte besviken, utan innehållet fyller mig med lycka, förväntan och nyfikenhet. Vad sägs om: Lars Demian, En tangoafton, Kungliga Baletten, Jonas Gardell, En norsk rinkebysamba från Tensta, August Strindberg, Människor i Solen, Vad är det för djävla sommar?!, Helge Skoog med mycket mera… Det blir nog en välsignad sommar i år också! Vill du också titta närmare på julklapparna, så klicka!

Macbeth eller The Scottish Play

När Staffan Valdemar Holm hälsar genrepspubliken välkommen så säger han Macbeth. I teaterkretsar säger man inte Macbeth, utan man säger The Scottish Play. Det ger otur att säga Macbeth. Själv är jag lite besviken över att Staffan Valdemar Holm inte fick en ljusrigg i huvudet under repetitionen. Inte för att jag vill Staffan Valdemar Holm illa, men jag skulle önska att han inte regisserade teater av den här typen mer och det kanske en smäll av en ljusrigg hade fått honom att inse eller också kanske det hade gjort honom till en gudabenådad regissör?

Men vi börjar med det positiva. Dramaten har bra skådespelare och min favorit är nog Reine Brynolfsson. Jag har aldrig sett honom göra ett dåligt arbete. Även Lena Endre jobbar hårt i sin vilja att gestalta lady Macbeth. Hon är en ensam kvinna på männens slagfält och hennes vapen är kvinnliga attribut: djupa urringningar och vackra klänningar. När galenskapen rider henne så blir hon ”naturligtvis” den som går omkring naken, badande i blod, men med höga röda klackar. Genus någon? Varför gestaltas kvinnlig galenskap så ofta genom nakenhet på scenen? Jag känner många kvinnor som stundtals är mer eller mindre galna, men inte grips de av en vild lust att klä av sig nakna och gå omkring i radhusområdet. Scenografin är vacker och märklig. Men sällan har jag sett så mycket lampfetishism på scenen. Vem tänder på det? Är det ljuset man vill ha i den mänskliga själens mörker?

För några veckors sedan hörde jag skådespelaren Andreas Kundler prata om sitt teaterarbete i allmänhet och arbetet med En midsommarnattsdröm i synnerhet. Han talade en hel del om att gestalta klassiker och en av hans teser var att regissörer allt för sällan gör tydliga val när de sätter upp klassiker. Han menade att de viktigaste valen handlar om tid, plats och karaktärernas relation till varandra. Jag skulle vilja säga att den här uppsättningen bekräftar hans tes. Valen är otydliga och diffusa, tidsplanen blandas och skapar mer förvirring än förtjusning. Det känns också som att infallen finns där, men de följer ingen sammanhållen läsart utan svävar ut åt olika håll och kanter och kvar blir ett hoptrasslat indianhalsband med en och annan skimrande ren pärla, men med många knutar och härvor som är intrasslade och svåra att reda ut och frågan är om pärlornas olika färger egentligen passar ihop. Någonstans ser jag en teaterchef som sitter fördjupad i att lägga spelplanen för ett teaterår och det är klart att man ska spela Shakespeare och Macbeth var ett tag sedan vi satte upp. Den tar vi! Jag kan göra det själv. Under repetitionerna har skådespelarna jobbat hårt med sina rolltolkningar och funderat och provat. Föreställningen innehåller starka scener och man har hittat intressanta ingångar till vissa tunga textbitar, men det håller inte ihop; det spretar åt alla tider, stilar och spelarter.

Macbeth är ju ett oerhört starkt drama som ställer de stora frågorna kring mänsklig ambition och maktlust; här går man bokstavligen över lik för att klättra uppåt. Lady Macbeth är en intressant karaktär. Och jag gillar häxorna som här tyvärr förminskats och förvandlats till ett intet. Nackdelen med klassiker man sett flera gånger är väl just att man jämför. Jag sitter i salongen på Dramaten, medan jag i minnet förflyttas till en kall vinterkväll i stallet på Historiska museet, där jag någon gång på 80-talet såg en Macbeth som tog andan ur mig. Här är känslan en helt annan, en lätt avslagen sockerdricka –bubblorna finns där men smaken och intensiteten saknas. När jag sitter på 2:ans buss mot Slussen hamnar jag bakom några gymnasietjejer som har varit på samma föreställning som jag och jag kan inte låta bli att tjuvlyssna på deras samtal:
- Hur är det?
- Skittrött, fan, jag har kämpat i tre timmar för att hålla mig vaken.
- Varför är det så på teatern?
- Fattade du nåt?
- Jag tror det. Men spännade var det inte.
- Har vi några läxor till imorgon?
- Engelska verb
- Vad kallt det är!
- Mm...

Scen: Dramaten, premiär den 20 maj 2006

I skuggan av Hamlet

Det är maj och allt knoppar och spirar. Själv går jag omkring som en övervintrad genmanipulerad lökväxt och värjer mig inför solens starka strålar medan jag funderar över livets gång. Saker tickar inte min väg och jag är sen i både huvud och kropp. Då är det en tröst att se riktigt bra teater. I skuggan av Hamlet ger min hjärna en rak höger och förflyttar mig tillbaka till tonårstiden: Att vara eller inte vara?

Jag upplever en föreställning som är uppfylld av Shakespeares historia, men återberättad för vår tid. Här är Hamlet den vilsna tonåringen som har förlorat sin pappa just när han behöver honom. Kanske hann han inte ens lära känna honom ordentligt innan han dog? Också alla krav som plötsligt kastas över honom. Vem orkar ta tag i saker då?

Är Hamlet en prins eller är han en groda? Hur som helst är han i puppstadiet d v s puberteten med allt vad det innebär av ångest, äckel, lust och misstroende. Jag känner igen mig och för ett ögonblick minns jag hur det var. Det blir en snabb minnesresa tonåren tur och retur, för en blick på min egen 12-åring, som står på tröskeln till tonårstiden får mig att inse att jag idag varken är Hamlet eller Ofelia, utan möjligen Gertrud. Igår tonåring och idag mamma och snart är det sonens tur att sitta här med sina barn men med samma känsla – vad fort det gick att bli vuxen; vilket upplopp livet är.

Det är inte bara hos mig känslorna väcks, utan sonen lever med i föreställningen: skratt, rodnad, rädsla och upprördhet. Efteråt är frågorna många: Om pappa dör skulle du gifta dig med hans bror då? Tycker inte du att Hamlets riktiga pappa var elak som krävde så mycket av sin son? Tyckte Hamlet väldigt illa om råttan Polonius? Vilken scen skulle du ha tyckt vara pinsammast om du var tonåring igen?

Jag har alltid älskat Hamlet och det märks att ensemblen också gör det. Det är lycka att gå med sonen och sedan efteråt få prata om föreställningen och om pjäsen. Stackars alla er som missade denna känsloladdade lekfulla uppsättning för gårdagens föreställning var den sista. Men det brukar ju komma fler Hamlet. Fast det lär nog dröja innan Hamlet gestaltas lika verklighetstroget och samtida som i Peter Vitanens rolltolkning. Men jag och sonen längtar redan efter nästa Hamletuppsättning som vi ska få gå på.

Kanske kan man mäta teaterbesatthet i hur många tolkningar av Hamlet man har sett? Laurence Olivier, Stellan Skarsgård, Peter Stormare, Thomas di Leva, Kenneth Branagh, Mel Gibson, Per Sandberg, Helena Bergström, Ethan Hawke, Peter Vitanen… Visst är det fler jag har sett på scenen eller vita duken?

Scen: Lejonkulan, Dramaten

Jag är min egen fru

Ibland kommer man inte iväg på föreställningar och ibland ser man föreställningar efter alldeles för lång tid. Vad är värst? Kanske är det värsta ändå när man ser en föreställning som många har pratat mycket gott om; desto mer man hör, desto mer växer förväntningarna. Jag kan känna mig som om jag är 7 år igen och det är dagen före julafton. Jag ligger i sängen på kvällen, utanför fönstret yr snöstormen och jag kan inte sova – allt jag kan göra är att fantisera om morgondagens julklappar. Jag hör mamma prassla med papper i rummet och jag känner doften av nykokt skinka, tända stearinljus och glögg. Jag ligger och vrider och vänder mig fram och tillbaka under det varma himmelsblå täcket. Det blir julafton, medan dagen sniglar sig fram, så växer förhoppningarna. Tänk om! När allt är över så kommer besvikelsen, fast varför är jag besviken? Jag fick ju så mycket. Jovisst, men det blev ingen hundvalp i år heller…

I tisdags kväll kom jag äntligen iväg och såg Björn Kjellman i föreställningen Jag är min egen fru. Det var bra. Han gör oerhörda rolltolkningar och det är väldigt intressant att se honom gå ur en roll och i en ny roll. Jag förstår verkligen att publiken ger honom stående ovationer i slutet av föreställningen. Men det blev ingen hundvalp igår heller. Lite känner jag mig som affischören i Strindbergs Ett Drömspel. Han som går och längtar efter en sänkhåv och en sump; han längtar och trängtar och tycks inte drömma om något annat. Efter 50 år går hans önskan i uppfyllelse. Nu borde han väl vara lycklig?

DOTTERN:Vad var det för fel på håven?
AFFISCHÖREN:Fel? Ja, det var inte egentligen något fel ... men den var inte som jag hade tänkt mig den, och därför blev fröjden inte så stor ...
DOTTERN:Hur hade ni tänkt er håven?
AFFISCHÖREN:Hur? ... Det kan jag inte säga ...
DOTTERN: Lät mig säga't! ... Ni hade tänkt er den så som den inte var! Grön skulle den vara, men inte det gröna!

Vad beror det på att när vi har högt ställda förväntningar så blir de sällan uppfyllda och tvärtom? Är det bara det oväntade som kan drabba oss med kraft? Eller är det så att när alla andra har spottat superlativer, så finns det inget kvar att säga? Man har liksom redan sett det, fast ändå inte?

Ändå berättar pjäsen om så många intressanta saker som vi tycks ha glömt. Jag tänker på muren, Stasi och delningen av en stad. Hur var det möjligt? Och samtidigt byggs det just nu en ny mur i Israel. Kanske för att vi har glömt? Jag tänker också på att vi lever i en tid där HBT tack och lov blir mer och mer accepterade. Och ändå är acceptansens historia så kort om vi blickar bakåt. Vilket helvetes utanförskap dessa människor måste ha upplevt tidigare! Allt det här tar pjäsen upp och ändå var det inte denna gröna färg jag ville ha. Vad beror det på?

Kärleksförklaring

I morse vaknade jag av ett ihålligt bullrande ljud. Gatorna sopades. Nu är det utan tvekan vår! Tussilagon och blåsippan har vetat det länge- men nu vet även jag. När jag vaknar är kudden full med hårstrån. Det är dags att lämna vinterpälsen, riva av vårskriket och plocka fram sommarkänslan, som jag glömde på en lagom full uteservering sent i september. Är jag redo?

En stark sommarkänsla är Parkteatern. Jag vet ingen teater som är så inkluderande; här möts alla kategorier människobarn! Vi tar med oss en filt, något att äta och dricka och så slår vi oss ner på ängen framför scenen i den tidiga sommarkvällen. De mörka molnen tornar upp sig vid horisonten, men ofta stannar de där och några enstaka regndroppar står både skådespelare och publik ut med. Vi serveras teater i olika kvalité och vi kan njuta av anrättningen utan att betala en krona. Alla kan, får och vill komma. Förra årets bästa var Pelle Snusk. Hela familjen njöt och resten av sommaren gnolade vi på de grymma visorna om de ”stygga” barnen. En annan favorit var Loranga, Masarin och Dartanjang. Vad blir det i år? Den 30 maj släpps programmet. Det är julafton för en teaterbesatt. I väntan på det stuvar jag undan skidor, kängor, broddar och pulkor. Sommarkänslan är på gång. Jag börjar bli redo!