DEFFAD

Vad är en man? Vad gör mannen till man? Vad händer om man väljer att betrakta mannen som det andra – det besvärliga, det som alltid är fel och som man helst vill slippa? Deffad på Teater Scenario av och i regi av Malin Axelsson fokuserar de här frågorna: Hur är det att vara en utbränd ung man? En man som egentligen borde stå på tröskeln till livet och alla möjligheter, men som istället låser in sig i källaren i barndomshemmet och vägrar gå därifrån. Mamma finns där med sina eviga smörgåsar och sina försök till kärlek och en önskan om att sonen ska söka professionell hjälp. Barndomskompisen Micke, slusken, som det går så bra för, kommer dit och även den före detta kärleken, Madde. I källaren krigar Krippa med sina demoner i sällskap av Stålmannen, gummidäcken, folkölen, en frånvarande far och filmen Die Hard. Hur ska man leva? Vad innebär det att vara man?

Jag gillar pjäsen och föreställningen och någonstans lyckas man gestalta något som vi sällan ser på scenen – vad livet här och nu i Sverige år 2006 innebär. Krippa gestaltas realistiskt, medan världen omkring honom är skruvad och galen. Alla andra karaktärer är som uppdragna barnleksaker; det är som om man nästan har skruvat för hårt med nyckeln och fjädern är på väg att gå av. Genom den spelstilen förstår vi Krippas inre kaos.

”Kaos är granne med Gud”, sa Erik Johan Stagnelius och på scenen inträder även en gudomlig madonnagestalt med jättebomber. Den heliga modern med E-kupa är vad som återstår som tröst, när kaoset sprider sig och männen får ro först när de som jättebebisar får dia hennes bröst. Kvinnan som drömmens räddare och frälsare och någonstans en hälsning till teaterhistoriens deus ex machina…

Det intressanta är dock kvinnorna i verkligheten. Mamma och Madde de drar iväg till Borås, Berlin, Goa eller vart helst vägen bär, för bort måste dem. Ingen orkar ju med denna manliga misär och misströstan. Kvinnor gör det som män tidigare alltid gjort på film, teater och i verkligheten och någonstans gillar jag det verkligen. Fast frågan är om vi bara byter roller och om det borde vara så att vi stannade kvar och gemensamt försökte lösa vår samtid och framtid… Fast hinner vi bry oss? Tåget eller flygplanet går ju snart…Världen är fylld av deffade män och vem bryr sig om den som är konturlös och formsvag?

Teater Scenario, Premiär 29 september 2006

ALKESTIS

Döden igen! Ja, det känns som om den här bloggens sidotema är just döden. Nu är det föreställningen Alkestis på Unga Klara som får mig att återvända. Alkestis är Euripides tragedi om kvinnan Alkestis som väljer att gå i döden, för sin man.

Det är lika bra att jag säger det på en gång; när det kommer till Unga Klara så har jag förväntningar och regissören Susanne Osten är min favorit, ända sedan jag som 10-åring såg hennes uppsättning Medeas barn. Jag har sett i princip allt som Unga Klara har gjort och många föreställningar har påverkat och berört mig extremt mycket: Hitlers barndom, Affären Danton, I Lusthuset, Stormen, Det allra viktigaste m.m. Dessutom är Susanne Osten en av mina stora förebilder, om man nu har sådana i vuxen ålder. Om jag ska generalisera och förenkla könsroller, så är det få kvinnor som tillåter sig att emellanåt var manligt oförberedda; Susanne Osten gör det. Jag minns med kärlek, när hon tog upp en bunt OH-bilder ur väskan och höll föredrag. Hon hade ett tema och en tanke, men hon var inte väl förberedd, utan hon sköt från höften och det funkade! I denna utbrändhetens tidsålder, så har hon mycket att lära oss präktiga och välstrukturerade kvinnor, som tror att vi alltid måste ha kontroll. Vi skulle må så bra av att släppa kontrollen och kasta oss in i det oförberedda och dessutom krydda det hela med lite humor och självdistans. Ibland tror jag att det är dit vi måste komma för att kunna prata verklig jämlikhet.

Men nu lämnade jag ju temat och föreställningen; två steg tillbaka med andra ord. Jag blev inte besviken på Alkestis, utan emellanåt blev jag mycket lycklig. Jag gillar nidporträttet av hjälten Herakles, som görs av Malin Cederbladh och jag tycker mycket om kören i föreställningen, inte minst Katharina Cohen, och Malin Eks roller fyller hon som alltid med liv och närvaro. Det är med andra ord kvinnornas kväll på scenen. Scenografin har den andra huvudrollen: rummet är som en konstnärlig installation kring dödstemat.

Men ändå så är det som om pjäsen inte riktigt tar tag i mig. Jag har svårt att sätta fingret på varför; att den är förutsägbar brukar ju inte vara något problem. Jag menar hur många gånger har man inte sett Hamlet? Jag tycker dock att föreställningen börjar och slutar lite vagt och otydligt och jag har svårt att hitta regissörens tolkning och budskap till oss och vår tid. Och ändå finns det så många beröringspunkter mellan vår tid och antiken, inte minst när det gäller tanken på livet efter detta. Hades skugglika tillvaro var ju inget man längtade efter. Vår tid har otydliga och sällan gemensamma föreställningar om livet efter döden, men man vill absolut inte dö. Där någonstans möts våra olika tidsplan och livet här och nu blir viktigt – man vill leva för evigt och helst som ungdom.

Fast jag är överkritisk, vilket man brukar vara med saker som ligger en varmt om hjärtat, vilket i det här fallet gäller både regissör, ensemble och temat. För nog är det lycka och bubbel i kropp och själ när jag får njuta av ensemblens kreativitet och skådespeleri. Så gå dit och njut av DJ döden och fundera på frågan: Vem skulle du gå i döden för?

Scen: Unga Klara, Stockholms Stadsteater, premiär den 21/9 2006

Departure flight 07

Departure flight 07: Scenskolan 14 – 17 september, en föreställning i timmen från kl 12.00 på dagen. Avgångseleverna presenterar monologföreställningar på cirka 45 min och när man har sett en, så kan man sedan gå vidare till nästa och nästa och nästa…

Usch, vilket fint väder
av och med Hanna Alström

En ung kvinna har brutit upp från en kärleksrelation och nu befinner hon sig på semester i Grekland. Det är ordning och reda och kontroll som gäller. Det är vitt: vit scenografi, vita kläder, vita möbler, men så finns det några saker som bryter av och stör hennes kontrollbehov: den bruna resväskan, de olikfärgade klänningarna, mänskliga händer och armar och vinglasen. Saker som är svårt att få ordning på i livet helt enkelt.

Kvinnans humör och känslor växlar som vädret: kärleksminnen, längtan, möjligheter och ångest avlöser varandra. Hanna Alström gestaltar kvinnan och hon låter oss hela tiden ana att snart rasar världen samman, snart finns det inget kvar att hålla i.

Mitt öde är starkare än stjärnorna floden har fört mig hit
av och med Bahar Pars

Från det kliniskt rena vita blonda svenska till en orientaliskt inspirerad resa eller snarare förvandling, för det är Kafkas förvandling man kan ana bakom rökmaskinens dimridåer i Bahar Pars föreställning. Hon inleder stående i en azurblå flod och liksom man inte kan stiga ner i samma flod två gånger, så förvandlas hon när hon kliver upp ur den… Skräck, orientalisk mystik och samtidigt vardagens ragg och fyllor. Vad är gott och vad är ont och vem kan man lita på?

Spring innan alla flighter har gått! Last call…

Snittet

Vad är ondska? Du har nu 1 timme och 30 minuter på dig att besvara frågan. Svårt? Nja, snarare omöjligt. Kanske behöver jag inte säga mer än det om föreställningen Snittet på Stockholms Stadsteater? Fast det finns några saker att glädja sig åt: gott skådespeleri i allmänhet och Sonja Hejdeman i synnerhet. Hennes gestaltning av den uttråkade överklasshustrun har en absolut känsla för timing och överlevnad. Scenografin i form av bildbakgrunder som under föreställningens gång blurrar ut och blir allt mer utfräta och konturlösa.

Men som sagt själva pjäsen, och jag tror verkligen att det är pjäsen som är problemet, är ointressant. Jag har sett ondskans hantlangare; tjänstemannen som utför uppdraget, i en mängd gestaltningar förut och jag har hört alla svar som levereras ett antal gånger tidigare. Ska man arbeta med frågan på scenen, så tror jag på att problematisera och ställa frågor, inte leverera färdiga svar. Pjäsen är skriven av den engelske dramatikern Mark Ravenhill och hade urpremiär år 2006 i London. Åh, mina fördomar vaknar; det är något brittiskt över det hela – förenkling och ordet knulla 28 gånger - minst. I väntan på bättre pjäser på temat, så läser jag hellre vad som helst av Gitta Sereny; hon skyr enkla svar och ger hjärnan bränsle…

Scen: Bryggan, Stockholms Stadsteater, premiär den 16 augusti 2006

Kvinnosaken

Ibland är livet som en bättre teaterföreställning: Linje 19 mot Hagsätra en vanlig tisdagseftermiddag. Det är glest med folk i tunnelbanevagnen och egentligen borde jag leta upp en egen bänk, men jag slår mig ner bredvid en kvinna i min egen medelålder. Hon har halvlångt lite strippigt hår och jag skulle nog inte tänka snygging eller babe, utan snarare lite sliten och tilltufsad om jag hade tittat ordentligt. Men det gör man ju sällan. Tunnelbanan är tystnadens kollektiva inre resa. Vi är med andra, men ignorerar och tiger ihjäl dem vi inte känner.

Men nu hinner jag inte mer än slå mig ner förrän samtalet inleds
- Satt inte du mitt emot mig i morse?
Jag skakar på huvudet medan jag konstaterar att hon inte är från stan, snarare västkusten någonstans. Jag kikar ner i hennes halvöppna handväska och jag ser tetrapacken med vitt vin som sticker upp.
- Det är för jävligt vad mycket våldtäkter det är nu för tiden. Har du hört om han som rör sig här omkring och tvingar kvinnor att klä av sig?
Jag nickar.
- Ursäkta, jag snackar för mycket. Vi gör det där jag kommer ifrån. Här i Stockholm är allt så tyst och balanserat.
Jag nickar.
- Vi har ju ändå fött dem. Männen alltså.
Jag nickar och stödsignalerar.
- Sitt aldrig för en man. Jag har varit i rätten. Jag hotade han med en sabel. Jag skulle aldrig sätta mig för en man.
Tunnelbanan stannar vid Stureby och hon reser sig upp, men innan hon går av så lutar hon sig över mig och kysser mig på huvudet samtidigt som hennes ena hand tafatt smeker mitt hår.
- Vi kvinnor…, mumlar hon.
Våra blickar möts, när hon med den halvfullas hela kontrollbehov sakta skrider ut ur tunnelbanevagnen. Kanske finns det något som heter systerskap, trots allt?

Jäst

Det jäser på Stockholms scener och själv har jag precis landat i verkligheten igen. Det är tider att passa och jobba som ska utföras. Trösten är att snart är det dags för alla höstpremiärer. Jag är redo, för att snart sluka allt nybakat. Vad blir det? Bakelser, baguetter eller fullkorn? Lättsmält eller tungtuggat? Snart vet vi. Men nu knådas det...