Vardag

Jag var på en öppen repetition av Bombad. En repetition några veckor före premiär, vilket innebär att alla fortfarande befinner sig i ett sökande skede, inget är lagt och klart, utan allt är fortfarande möjligt och öppet. Teaterns sköra villkor blir så tydliga sådana gånger. Skådespelarnas utsatthet och rädsla och samtidigt endorfinerna som pumpar när det faktiskt finns en publik på plats. Tystnaden i salongen när de spelar sina scener och kanske för första gången går in i rollen på riktigt. Mest imponerad blev jag ändå av regissören Stefan Larsson, som först uttryckte sin ångest och tveksamhet över vår närvaro, men som trots det delade med sig av sina tankar om pjäsen och föreställningen. Han var inte säker, utan fortfarande sökande och han vågade stå för sina frågor, tveksamheter och tvivel. Det är sällsynt i vår värld som är så fylld av färdiga svar och uttalanden. Det skapar trovärdighet.

Jag gillade också den självklara atmosfär som skapades av total koncentration i salongen när de drog igenom en scen. Då var vi i publiken där med dem i ett absolut nu. Tystanden var som i ett tomt tunnelbanetåg som stannat mitt i en mörk tunnel: lite rädsla hos skådespelarna, några frågetecken hos publiken, men en tro om att det kommer att gå bra: snart rullar det! Efter genomdraget avspänning; skratt, fniss och småprat på scenen mellan skådespelare och regissör och spridda samtal i publiken. Allt på en låg och tyst frekvens. Koncentration och sedan avspänning - teaterns vardagsarbete.

En ljusnande vår!

Här om dagen kom beskedet om att Cissi Elwin tar över som vd för Svenska Filminstitutet efter Åse Kleveland. Branschens reaktioner är ett milt ifrågasättande: ”hon känner ju inte filmbranschen”, men samtidigt säger man ”så är hon ju en kompetent chef”. Fast det som alla återkommer till är hur ung hon är… Alltså hallå Cissi Elwin är 41 år! Då är man inte ung! Vid den åldern är man erfaren, kompetent och klok. Frågorna som dyker upp i min hjärna är: Skulle man säga samma sak om en man? Är det inte åter ett exempel på härskarteknik?

Jag tror på Cissi Elwin! Jag tror att hon är människa att förändra föråldrade könskonservativa mönster i en mansdominerad filmbransch. Låt oss nu slippa alla dåliga filmmanus och usla filmer som gör att jag brukar svettas i biofåtöljen redan vid första repliken.

Och Cissi, när Richard Hobert kommer med en idé så ska du minnas att bara för att man har gjort många filmer, så är det inga argument för att man ska få göra fler usla filmer… Annars vill jag bara säga: Go for it! Kör över gubbarna! Den ljusnande filmvår är här!

Tusen år hos Gud – en sekund på jorden

Känsla vs Hjärna
Jag gillar projekt desto storslagnare och galnare, desto bättre! Jag skulle inte kalla ”Tusen år hos Gud” en teaterföreställning, utan snarare ett projekt eller varför inte en konstnärlig installation. Här försöker man skapa ett kreativt möte mellan vetenskap och konst. Här vill Margareta Åsberg prata om de stora frågorna, så som universum och Big Bang, samtidigt vill hon spegla de mänskliga levnadsvillkoren kärlek och förlust. Det är inte lite man försöker tala om och det är inte med några små anspråk man gör det! Konst och Vetenskap - Känsla och Hjärna, de motsatsparen försöker man förena och det är självklart att det är omöjligt.

Det är film, dans och teater, som emellanåt bryts av verkliga vetenskapsmän som föreläser. När vetenskapsmännen talar om Einsteins teorier om tid och rum blir det som en slags brechtianska verfremdungseffekter, sen sugs vi in i suggestionen av dans, musik, film och teater igen, för att strax återföras till de vetenskapliga villkoren igen. Min känsla och min hjärna slåss med varandra under föreställningens gång och det skulle kunna vara en bra gungbräda för upplevelsen och tanken, men samtidigt är den vetenskap som presenteras verkligen grundläggande, inget som riktigt kittlar intellektet. Ett annat problem är att föreställningen är bäst när man visar och inte talar så mycket, men det blir ofta för många ord för snabbt.

Bäst är bilderna som jag fortfarande har på näthinnan morgonen efter: universum, det mänskliga ögat och atombomben, kombinationen av skådespelarnas skuggestalter tillsammans med filmdukens bilder och sist men inte minst kören som kommer ner från taket i rymddräkter med en slags miniluftballong ovanför sig, allt medan de jubelsjunger. Känslan vann över hjärnan – den här gången…

Scen: Elverket, Dramaten

Premiär: Februari 2006

Tötankar

Jag läser Dagens Nyheters kulturdel och funderar på vad som spelas på scenerna i Stockholm i vår. Det är mycket klassiker och det är väl inget fel med det, men ibland kan jag verkligen längta efter något annat. Var är den nyskrivna dramatiken eller varför inte nyupptäckt dramatik, som någon kreativ regissör har ramlat över och vill sätt upp i kombination med en stor vision?

Är det vårsolens glans som får mig att drömmande längta efter en teaterföreställning som involverar både känsla och hjärna? Nej, det är nog helt enkelt kvällstidningarnas löpsedlar, som den senaste veckan varit så fyllda av schlagerchock. Jag skulle överlag önska mig ett samhälle som inte fokuserade bara yta och kvasikändisskap, utan ett samhälle som vågade prata visioner. Allra helst så skulle jag naturligtvis önska att debatten kunde formuleras på scenen; en regissör som försökte gestalta visioner och tankar om världen och framtiden. Jag vill inte ha tillbaka 70-talets politiska teater, men jag vill ha en teater som inte bara vill roa, utan också är ute efter att oroa och ifrågasätta det vedertagna. En teater som vill något med världen och som menar att scengolvet är rätt forum. Är det för stora anspråk att önska sig det av teatern?

I Ingmar Bergmans film Fanny och Alexander står det ovanför den lilla modellteatern ”Ej blot til lyst!” Ord som teatern denna frostbitna vårvinter tycks ha glömt… Men när vi nu sakta tinar upp så kanske det är dags?

Omskakad

Det finns gråa stunder, då livet bara är omtagningar; en evig repris på något uruselt tv-program. Samma program om och om igen – utan paus… En uttänjd plastkasse från Konsum, som du ställer på köksbänken. När du öppnar den så innehåller den alltid: 2 l lättmjölk, 500 g Wasa Sport, 1 kg morötter och 454 gram hushållsost 17 %. Du stänger kassen och öppnar den igen – samma saker… Inte ens handtagen är på väg att lossna från påsen - t o m det spänningsmomentet är du fråntagen. Men så finns det andra dagar. På samma sätt är det med texter.

Förra veckan läste jag Sara Kanes pjäs Bombad. Jag hade hört så mycket om pjäsen, men alla ord var för små i jämförelse med att läsa Kanes text. Den är mörkare än Mordor. Den är knivskarp och oförsonlig. Den skildrar en trasig bombad värld fullastad av förtvivlan och sönderslitna människoliknande varelser fyllda av grymhet och omöjlighet, men som ändå försöker leva. Jag blev omskakad.

Nu undrar jag om man kan få omskakning på recept? Det finns tillfällen när jag skulle vilja gå till Apoteket och hämta ut det:
- Jaha, trötthet?
- Mm
- Livsleda?
- Jo
- ½ Kane före frukost…

3 SKÄL

För många år sedan lyssnade jag på en debatt mellan ett antal teaterchefer från hela världen. Det var en samling trötta medelålders och äldre män. De diskuterade teaterns framtid. En framtid som var mörk och omöjlig. Suckarna i rummet var allvarstyngda. Luften var svår att andas, som i en tågkupé, där luftkonditioneringen är avstängd. Viljan att samtala stördes hela tiden av simultantolkandet, och språket blev till en sörja av obegriplighet. Det var som om man för länge sedan hade glömt teaterns drivkraft - lusten och behovet av att berätta en historia. Då ställer sig den en enda kvinnan i församlingen upp. Hon säger: Varje morgon innan man stiger upp ska man hitta tre skäl till att göra det man ska göra under dagen. Annars kan man lika gärna ligga kvar. Kan man inte hitta tre skäl till att stiga upp, då är det dags att göra något annat i livet. Jag tror att de flesta av er här inne skulle behöva göra något annat. Det blev alldeles tyst. Kvinnan var teaterregissören Ariane Mnouchkine.


Hur många av oss skulle stiga upp om vi var tvungna att ange tre skäl till det vi skulle göra under dagen? Vilka är egentligen våra drivkrafter i livet?

INVASION!

Det börjar med teater i teatern - ett klassiskt knep. Några killar buar ut den usla pjäsen och invaderar scenen. De passar på att sabba. Men med sig hem till skolgården bär de namnet Abulkasem. Vem är den där Abulkasem? Abulkasem blir vad man gör det till: ett verb, ett adjektiv, en roll att spela när man är osäker eller ett namn att använda när hjärnan är tom och man har tappat det riktiga namnet. Det är som H C Andersens saga om fjädern som blir en höna. Det hela görs med lust och en improvisatorisk berättade spelstil. Vi vill gärna följa Abulkasems färd genom världen! Det är njutbart och roligt i 50 minuter.... Sen är det som om de tappar oss - det uppstår ett vakuum mellan scen och salong. Fast vi vill så gärna fortsätta skratta och vi försöker - lätt ansträngt.

Slutet är en slags metateater om att skriva teatertext. Det blir allt allvarligare och mer obegripligt. Vart tog Abulkasem vägen? Det är här det verkligen märks att Jonas Hassan Khemiri inte har skrivit dramatik tidigare. Jag vill ta in teaterdoktorn, dramaturgen, som genom handpåläggning och en sval hand på en skakig text skulle kunna få pulsen att slå i takt igen. Få texten att hitta tillbaka till den lekfulla rytmen.

Jag hade så gärna velat utbrista: En frälsare är född! Jag vill så gärna ha en ung svensk dramatiker som kan skildra det nya Sverige:mötet mellan en svensk julgran och profeten Muhammed, föreningen mellan inlagd sill och turkisk delight. Han som äntligen skulle få oss att förstå att det är inte antingen eller, utan bara ett både och. Jag skulle så gärna ha släpat dit tonåringar i massor och visat att teater visst kan vara kul! Vi hade kunnat utöka ordlistan med Abulkasem. Ett ord som hade kunnat fylla alla våra behov! Så vad kan man i det här läget göra? Jag man kan väl be till Dionysos och hoppas att deus ex machina stiger ner och ställer allt tillrätta, så att när salongen släcks på premiären på fredag så är allt precis som jag hade önskat. Om det inte är möjligt så hoppas jag att Jonas Hassen Khemiri får fler chanser; han har Abulkasem...

Lilla Scenen, Stockholms Stadsteater
Premiär den 10 mars 2006

Hustruskolan

Anslaget är starkt. Vi befinner oss i ett ökenlandskap nära Tanger. Stjärnorna på himlen blinkar. En ung flicka smyger ut från huset i scenbildens mitt. Hon bär på något litet och svart. Hon smyger fram till en palm och i sanden under den begraver hon sin börda. Vid palmen ligger nu en katt begraven… Sen kommer kamelkaravanen och strax därefter sätter kolonisationen fart i form av en ballongfarande upptäcksresande och små och stora krigsfartyg. In på scenen rullar en franskflaggad bil och strax efter kommer en mullrande motorcykel, allt till ackompanjemang av arabiskinfluerad musik. Anslaget är snyggt, liksom scenografin är det. I scenens mitt det höga tornliknande huset med två portar på ena sidan och en trappa på den andra. I bakgrunden hav och himmel samt siluetten av en nordafrikansk stad komplett med minaret, och senare i föreställningen dessutom en ljuvlig fullmåne. Huset i scenens mitt befinner sig på en vridscen och den utnyttjas väl. Om man tar bort det moriska inslaget på byggnaden, så påminner det faktiskt en hel del om det hus som användes i Alf Sjöbergs uppsättning av Hustruskolan 1980.

Efter det uppslukande anslaget är det som om kreativiteten tar slut. Historien om den åldrande och gubbsjuke Arnolphe och den unga vackra Agnes rullar på. Han ska äntligen vid övermogen ålder gifta sig och ett arrangerat äktenskap är väl inte fel för en fattig flicka. Ja, Agnes är inte bara fattig utan enligt Arnolphe också lite dum, precis som en hustru ska vara… Utan tvivel gör Sven Wollter en strålande skådespelarinsats. Övriga gör ett hedervärt arbete, men jag tycker lite synd om Maria Salomaa som spelar Agnes. Vem kan tala finlandssvenska på en scen, utan att bli jämförd med Stina Ekblad?

Föreställningen blir lite lång och jag hade gärna gått lös på Molières text med sax; man får förkorta klassiker. Fast den rimmade versen är stundtals kreativ och kul och det är svårt att inte bli smittad. Jag märker att jag och min 12-årige son redan i pausen börjar lida av rimsjukan… Tack Lars Forssell!

När pjäsen är slut, så konstaterar både jag och sonen att början och slutet är bäst. Det öppna slutet som lämnar oss åskådare med en fråga: Kommer hon verkligen vilja gifta sig med den hon älskar? Älskar hon honom fortfarande? Vill hon verkligen ha ännu ett arrangerat äktenskap? Hemma vid köksbordet berättar vi för 7-åringen om pjäsen och hon blir riktigt arg när hon hör att man inte får veta hur det egentligen går. Storebror konstaterar att hon är något viktigt på spåren, för teaterföreställningar för vuxna har oftare öppna slut; man får liksom tänka själv…

Själv undrar jag mer över regissörens intention? Ja, vi lever i en postkolonial tid. Ja, vi har diskuterat begreppet heder intensivt det senaste decenniet. Men inte märks det att vi har diskuterat feminism...För mig blir tolkningen en ogreppbar hägring. Jag skulle behöva hjälp att gräva upp den där begravda katten…

Stora Scenen på Stockholms Stadsteater
Premiär 4 mars 2006

Kan du vissla Johanna

Jag gillar Ulf Stark! Han har en absolut ren ton när det kommer till att beskriva barnets känslor och tankar; som om han fortfarande stod nersjunken i barndomens kvicksand av glädje, förundran, självklarhet och sorg. Kan du vissla Johanna har hela registret. Alla känslor som väcks vid tanken på att erövra och sedan ha en egen morfar.

Jag gillar Marionetteatern och deras skickliga dockspelare. Det är omsorgsfullt och detaljrikt både i scenografi och musikval. Man räds inte poesins och sagans drömska språk, men man glömmer inte heller hur långt ett gott skratt kan bära.
Morfar sitter i det rödlysande körsbärsträdet. Han pallar körsbär för allt vad hans gamla kropp och hjärta orkar, därefter skriker han lite extra högt för att höja spänningen och utmana den arga gubben som äger körsbärsträdet: - VISST VAR DET GODA KÖRSBÄR! Då skrattar både jag och dottern högt.

I slutet dör morfar och det är sorgligt, fast nog mest för oss dödliga vuxna i publiken. I barnens värld visslar man vid morfars kista och sedan väntar leken med den vackra sidendraken. Livet går vidare och nu eller strax kan något nytt hända.

När vi går därifrån så skrattar dottern fortfarande åt arga gubben, som försökte lära sin ros att växa och slå ut. Hon härmar honom med hela kroppen. Sedan minns vi båda känslan av att sitta i ett bra klätterträd och mumsa körsbär. Och det är tur att vi båda kan vissla, annars hade vi säkert ägnat resten av dagen åt att träna…

Scen: Marionetteatern, Stockholms Stadsteater. Nypremiär 3/2 2006